Marshland (2014)

Året är 1980. Diktatorn Fransisco Franco är sedan fem år begravd och Spanien kämpar med att bli en fungerande demokrati. I en liten by har två tonårsflickor anmälts försvunna och poliserna Pedro (Raúl Arévalo) och Juan (Javier Gutiérrez) har blivit tilldelade fallet. Flickorna uppges av flera bybor ha varit trötta på både den lilla byn och deras aggressiva pappa som tros ha varit våldsam mot dem eftersom flickorna har haft ett rykte om att vara lättfotade.

Pedro och Juan behöver inte leta länge förrän flickornas hittas våldtagna, torterade och mördade. Som om att fallet inte vore illa nog inser de snart att de har en seriemördare på krokarna. Mystiken tätnar när poliserna får ett brev med foton på de mördade flickorna skickade från en okänd avsändare.

Även om Marshlands polisduo består av den traditionella kombon av en ung och ambitiös, Pedro, och en äldre och bitter, Juan, gör filmens tidsperspektiv deras relation mer intressant. Pedro är trött på fascismens kvarlevor och föraktar allt som har med korruption att göra medan Juan, som tidigare har tillhört Francos våldsamma garde, försöker supa bort sin bakgrund och är fullständigt ointresserad av att bli stjärnpolis. Trots sina meningsskiljaktigheter är de under ytan rätt lika. Ju mer frustrerade de blir, desto hårdare flyger deras knytnävar mot allt och alla som verkar veta något om fallet.

Som det ofta är i spanska historier finns det i Marshland en övernaturlig dimension. Exempelvis söker poliserna hjälp hos en fiskrensare som sägs se döda i sina drömmar och mer än en gång ser Juan illavarslande omen i fåglar. Med jämna mellanrum värvas berättandet med abstrakta flygfoton över byns närliggande sumpmarker och jag förmodar att filmens regissör, Alberto Rodriguez, använder sig av dessa för att knyta ihop den råa realismen med en slags organisk övernaturlighet.

Även om jag är en sucker för denna typ av mystik är den överflödig i Marshland. Den fiskrensande spåkvinnan säger inte mer än ett par meningar och hon verkar mest vara intryckt i filmen för sakens skull. Att Juan ser tecken i fåglar känns klyschigt och är fullständigt meningslöst.

Detta är egentligen ett problem som vilar över hela filmen, att allt känns för konstruerat. Även om det bjuds på spännande detektivarbete presenteras alla viktiga ledtrådar övertydligt och som betraktare vet man snabbare än detektiverna vilka spår som kommer att bli avgörande i slutskedet. När upplösningen väl kommer känns den mer som ett "jaha". Ännu mer irriterande är att en hel del frågor lämnas obesvarade.

Att filmen har jämförts med True Detecitve är rättvist om du ser till synopsis istället för kvalitet, för i det stora hela är Marshland en underhållande film som funkar bäst om man inte tittar för noga.

Bäst: Att karaktärerna Juan och Pablo känns genomtänkte utarbetade.