Men (2022)
Sätter behovet av lättsmält underhållning åt sidan
Med "Men" är Ex Machina-regissören tillbaka med en ny tänkvärd rysare som öppnar för diskussion.
Kvinnan Harper, spelad av Jessie Buckley, hyr ett vackert hus ute på engelska landsbygden i ett försök att komma till ro efter sin mans bortgång. En och en annan karl sätter dock käppar i hjulet för hennes försök att finna någon inre frid.
Manusförfattaren och regissören Alex Garland, känd för filmer som Ex Machina och Annihilation, är tillbaka med ett nytt verk för allmän beskådan. Det var med en viss skräckförtjusning som jag såg fram emot vad han hade att bjuda på denna gång. Upplevelserna han tidigare presenterat har nämligen, enligt egen smak och tycke, varierat kraftigt mellan starka känslor av beundran och förakt. Ex Machina är fortfarande orubbad från sin plats som en av mina favoritthrillers och Annihilation hamnar mellan soffkuddarna tillsammans med allt annan ”skröfs” som jag inte har någon glädje av.
Garland har producerat en film som rent tematiskt och konstnärligt utfört mer påminner om Annihilation i sin andra halva, en film som bara får oss att ställa frågor men som smalnar med sina läppar och vägrar låta så mycket som en enda bokstav av ett svar trilla där emellan. Den här typen av djup symbolik är inte alls min kopp te. Jag pratar inte om djup som i en insjö, där botten fullkomligt svartnar, utan djup som ute i havet som inte ens den mest begåvade dykaren kan nå utan att sätta sitt liv på spel. Det är ingen behaglig miljö, som ni säkert kan föreställa er, och det är verkligen inte en behaglig film, vare sig att titta på eller att försöka linda sitt huvud kring.
Har ett värde du förhoppningsvis kan uppskatta
Det är filmens första halva som påminner om just Ex Machina, ett av regissörens bättre verk, och är tydligt märkt av hans handsmide. Garland är, trots min brist på intresse av det här specifika manuset, en fantastisk filmskapare. Men har en knivskarp inledning, framförallt mycket tack vare regissörens lyhörda öra för nervkrypande ljud och musik, och ofta till och med med den fullkomliga bristen därav, vilket båda skapar obehag med sina egna respektive färdigheter, vare sig med Garlands förkärlek till monotona ljud eller fullkomlig tystnad, något som Garland slår av och på vid precis rätt tillfällen för att dra in mig sakta men säkert.
Garlands konstnärliga örnöga för bild i kombination med ljudet skapar skräck som inte är annat än förstklassig. Till och med jump scares som jag avskyr nåt så gruvligt, känns på sina ställen fullständigt befogade i den här filmen. Allt med samma tidigare nämnda ypperliga timing.
Mitt behov av mer lättsmält underhållning är något jag kan sätta åt sidan då jag, även om jag kanske inte uppskattar filmen i sig, gillar effekten av den. Effekten av att skapa en diskussion av frågorna som "Men" trycker in i våra huvuden. Det är ett värde jag hoppas att du som också ser filmen kan uppskatta och ta vara på.