Recension: Mickey 17 (2025) – En gripande och satirisk dystopi

Robert Pattinson spelar den utbytbara ”Mickey 17” som på en rymdexpedition används som en mänsklig trasdocka för att säkerställa mänsklighetens säkerhet då han gång på gång kan kopieras på nytt. Bong Joon-ho har lyckats skapa en dystopisk film som rör vid de allra mörkaste frågorna vid teknikens framsteg, men väver stiligt och karaktäristiskt in satir.

Hånar Trump och Musk

Mickey Barnes (Robert Pattinson) är en vanlig kille som lever i sorg efter sin mammas död. Han är i behov av pengar och utan någon tro på framtiden skriver han på ett avtal, utan att egentligen ha läst igenom vad det innebär.

Det är en extremt snyggt och väl ihopsydd film ända in i detaljerna som Bong Joon-ho har lyckats få till, med samtida och relevanta paralleller till den alternativa, futuristiska verkligheten. Ett exempel är hur Mickey ens hamnar i situationen från första början. Han vet inte vad han godkänner i avtalet och ger därför bort rätten till att kopiera sin kropp, vilket är en uppenbar dystopisk liknelse med att i dag slarvigt godkänna ”alla kakor” på olika webbsidor.

I filmens inledning möter vi den Mickey som under några år levt med avtalets konsekvenser, Mickey 17 är den sjuttonde utbytbara upplagan av honom själv. Han är anställd för att utföra riskfyllda uppdrag på en expedition i syfte att kolonisera och fortplanta människor på isplaneten Niflheim. När forskarna som jobbar i labbet råkar döda Mickey genom olika testar så printar de bara ut en ny upplaga av honom med merparten av minnet intakt.

Men efter tillräckligt många generationer av kopior händer något oväntat.

”Mickey 17” baseras på Edward Ashtons roman Mickey7 (2022). Bong Joon-ho ligger bakom filmens regi och manus. Det är regissörens första film sedan han regisserade och skrev manuset till hyllade och Oscarsbelönade Parasit (2019). Där hyllades han för sin satiriska skildring av samhällsklyftorna. Därför känns han även som helt rätt person för denna typ av futuristiska science fiction-film, eftersom historien lyckas balansera obehaget av ett inhumant forskningsprojekt med en träffsäker och rolig satir som fint bildar kontraster.

Joon-hos politiska satir syns även i några av karaktärerna, främst expeditionens kultledare Kenneth Marshall (Mark Ruffalo) och hans fru Ylfa (Toni Collette). Paret kännetecknas av en karikatyr som lite spekulativt men ganska troligtvis blandar inspiration från Elon Musk och Donald Trump tillsammans med en ”trophy wife”. Kultledarparet bjuder på en av de roligaste och mest samhällskritiska scenerna när Mickey blir bjuden på middag hos paret, och där är det väldigt tydligt hur skarpt Joon-ho kan rikta sin satir. 

Pattinson berör med sin prestation 

Robert Pattinson är som klippt och skuren för denna typ av outsider-roll och han speglar känslorna av ilska, sorg och rädsla så fint. Hans lättsamma mimik tillsammans med en skör röst ger en perfekt touch till den ständigt plågade Mickey. När han beskriver hur rädd han är för att dö trots att han gör det så ofta så går det rakt in i hjärtat och det visar vilken färdighet han besitter som skådespelare. Pattinsons prestation målar verkligen upp filmens stora fråga, som nästan blir äckligt läskig ju mer man tänker på den – vad blir en människa värd när vi kan kopiera den?

Mickey har även en relation på rymdskeppet med säkerhetsvakten Nasha (Naomi Ackie) och det är något som verkligen visar de sårbara och lyckliga sidorna av att vara människa. Karaktärerna balanserar varandra fint och tillsammans skapar de ett humant porträtt av hur det är att vara människa i en dystopisk värld, där de tunga känslorna brottas mot teknikens framsteg.

Filmen balanserar snyggt de två olika perspektiven av handlingen. Dels på en mikronivå, med Mickeys perspektiv, men även en makronivå med expeditionen som helhet, och det fungerar tempomässigt väldigt bra och har en genomtänkt dramaturgi. Det är även lätt att följa med i handlingen just för att den är både gripande, spännande och väger stora moraliska frågor.

Joon-hos budskap framkommer tydligt utan att det känns för ”pekpinnigt”, vilket verkligen visar på filmens genialiska vision och det speglar hur fängslande historia det faktiskt är när man benar ut allt till det lilla människolivet. Det finns även en stark samtida samhällsrelevans när vi har Elon Musk som tidigare förespråkat chip i människors hjärnor och det visar trots filmens lite lösa spådom att Joon-ho har en tydlig och dystopisk farhåga med teknikens framsteg.

”Mickey 17” är en perfekt skildring av stora moraliska frågor som ofta glöms bort i teknikens framsteg. Joon-ho har lyckats skapa en potentiell klassiker som både är relevant i dag, men som skulle kunna vara lika spännande om 50 år.

”Mickey 17” har biopremiär den 7 mars.