Recension: Mufasa: Lejonkungen (2024) – Disney bjuder på värme i vinterkylan

Oscarsvinnaren Barry Jenkins (Moonlight) har regisserat den nya Lejonkungen-filmen Mufasa, som berättar bakgrundshistorien till hur Mufasa (Aaron Pierre) blev kung över Lejonriket – men också hur Scar, Rafiki, Sarabi och Zazu blev en del av hans liv.

Det är en film som helt klart bjuder på lite värme i vinterkylan, men några imponerande höjder når den aldrig.

En härlig film att se med familjen

Finns det någon som inte gillar Mufasa? Tveksamt. Med det som utgångspunkt är mycket vunnet för filmen redan innan den rullar igång, och när James Earl Jones odödliga röst sedan dånar i salongen och filmen tillägnas honom, är åtminstone jag redo att gilla vad som komma skall.

Gillar det gör jag också. Typ. Det mesta är åtminstone helt okej.

När det kommer till handlingen har jag inte överdrivet mycket att ifrågasätta. Någon mindre logisk lucka gömmer sig här och var, och vissa avgörande ögonblick stressas igenom lite väl hastigt, men överlag är det en stabilt berättad historia med hjärtat på rätt plats. Addera till det lite härlig comic relief från Timon (Billy Eichner) och Pumbaa (Seth Rogen) samt en skopa nostalgi, så blir det här en behaglig filmupplevelse, som garanterat kan vara en härlig att se tillsammans med resten av familjen.

Lite för platt skurk och sånger lite för lätta att glömma

Storyn i "Mufasa" är som sagt helt okej, inget utöver det vanliga men Disney-stabilt och charmigt från början till slut. Vad filmen därför hade behövt för att göra ett bestående avtryck är kryddor likt de som gjorde Lejonkungen (1994) odödlig – det vill säga enastående sånger och ikoniska karaktärer, som till exempel Scar.

Tyvärr lyckas Mufasa inte komma i närheten av sin föregångare. Antagonisten Kiros (spelad av Mads Mikkelsen) är alldeles för platt för att bli en minnesvärd skurk och låtarna har jag glömt innan jag lämnat salongen. Lin-Manuel Miranda, som ligger bakom musiken, är en ordkonstnär som få, och många av låtarna är bra på ett glimten i ögat-sätt som barnen nog kommer att gilla, men som knappast kommer att krama om hjärtat som låtarna i filmen från 1994 gjorde.

Vad är poängen med den här typen av animation?

Jag anser själva poängen med animation är att kunna tänja på verklighetens begränsningar, så den här typen av verklighetsimiterande animation – som försöker se realistisk ut men som ändå ser uppenbart animerad ut – känns för mig rent kontraproduktiv.

Själva stilen gör att det tar extra lång tid för mig att knyta an till karaktärerna, och även om jag till sist når den punkten, så är det onödigt mycket tid och energi

Jag tror dessutom att det fortfarande det känns för animerat för de som inte gillar animerat, och för de som faktiskt gillar animerat lär det inte kännas animerat nog. Så vad är poängen med den här typen av animation egentligen? Kanske är det bara en vanesak.

Oavsett är det bara en av flera aspekter som hindrar filmen från ett högre betyg. När allt ska sammanfattas känner jag att det är småmysigt, jag känner mig lite varmare i själ och kropp och jag har inte tråkigt – men särskilt bra kan jag inte påstå att det är heller. Däremot fullt godkänt.

"Mufasa: Lejonkungen" har svensk biopremiär den 18 december 2024.