Recension: 1899 (säsong 1)
Skaparna av Dark ger sig ut till havs
Har du också känt ett gapande hål efter "Darks" säsongsavslutning? Inte helt olikt slukhålet vi bekantade oss med i sagda serie? Räds icke, för "1899" erbjuder en hel malström av mystik.
Sekelskiften sägs innehålla magisk kraft som kommer med ny början och ett avslut på 100 år av historia. När 1800-talet började på nytt blad avrundades sakta kungligheternas storhetskapitel. Och ingen har väl glömt hur datorerna skulle ta över när 2000-talet ringde in? 1900-talet var toppen på industrialismens kulle som drog ut bönderna från landet och kastade in dem i storstädernas sot. Maskinerna tog över och vetenskap var gospel.
Det är där 1899 tar avstamp. Skeppet Kerberos har satt kurs mot New York och bär med sig människor från samhällets alla skikt och länder. Ombord finns bland annat en geisha, en portugisisk präst, en dansk drömmare och en fransos på flykt. Mitt ute till havs får de en nödsignal från ett mytomspunnet skepp som har varit försvunnet i flera månader. När kaptenen och hans män kliver ombord skeppet Prometheus finner de att alla 1 500 passagerare har försvunnit. Alla utom en pojke.
Kerberos gäster måste lägga sin religion och tro åt sidan, vare sig det är Gud eller vetenskap, när mystiska saker börjar hända på skeppet. Händelser som inte borde hända, som inte får hända och framför allt – som kanske redan har hänt.
Avsaknad av kontrasterande realism
Det är knappast en spoiler att påpeka att "1899" kommer vrida din hjärnbalk motsols när jag säger att skaparna Jantje Friese och Baran bo Odar står bakom Netflix nya dramaserie. Deras magnum opus Dark (2017) bröt ny mark i redan uppluckrad terräng i sci-fi- och mystikgenren. När man just trodde att det inte gick att utforska tidsresor och universum mer än Nolan redan gjort så kommer denna tyska serie som ett godståg och exploderar inte bara allt vi trodde oss veta, utan också våra emotionella stabilitet. För Dark är verkligen ett svart hål av hjärnskrynkleri och existentiell ångest.
Det är kanske därför som 1899 inte trycker på samma knappar, för att det är omöjligt att inte jämföra den med Dark. 1899 har gröpt ur ett tämligen intressant mikrokosmos på ett skepp med en drös färgstarka invånare. Allting för att skapa konflikt är serverat på fat – överklassen mot underklassen, språkbarriärer och hundratals år av våldsam historia. Men det är här som serien faller tidigt.
De olika språken borde vara ett uppenbart hinder, speciellt i de pressade situationerna karaktärerna utsätts för, men de tycks alla magiskt förstå varandra. Vad som borde ha varit ett fundamentalt element för missförstånd och konflikt är helt meningslöst.
Inte heller utgör klasskillnaderna de problem de rimligtvis borde göra under denna tid när rasismen och oroligheterna i Europa var på uppgång. Detta verkar kanske irrelevant i en sci-fi-serie, men för att det fantastiska verkligen ska kännas fantastiskt så måste det någonstans finns realism att kontrastera mot.
Hur är det då med det "fantastiska? Ärligt, de kunde ha dragit upp till 100 knop. Det Dark gör så skickligt är att den planterar mystiken kalkylerat och diskret. 1899 stoppar näven i fröpåsen och kastar ut utan en tanke på vart de landar eller vart det kommer leda. Det dröjer tills ungefär näst sista avsnittet innan någon av de märkliga ledtrådarna börjar utkristalliseras till något sammanhängande.
Kanske är det meningen. Kanske är det jag som är trög. Vad som är helt säkert är att 1899 inte har samma finess som andra serier i samma genre. Den presenterar en plot twist tätt följd av en ännu större plot twist och ingen av dem verkar ha med den andra göra. De lämnar inte frågan "Va...?" i huvudet som man älskar och begäret efter svar. De lämnar snarare ett frustrerat "Varför?"
Blek skugga av Dark
I samma spår som seriens grundstomme erbjuder karaktärernas egna berättelser varken tillfredsställelse eller intresse. Hela konceptet är att alla döljer en hemlighet, ingen är den man tror att de är. Och de kunde verkligen ha blivit intressanta att följa om deras individuella resor faktiskt ledde någonstans. Eller hade någonting alls med huvudberättelsen att göra egentligen. Lika fort som en ny tråd startas så klipps den igen utan någon som helst påverkan på huvudberättelsen. Den gyllene regeln i manusförfattande är att händelseförloppet ska utspelas som dominobrickor, den ena ska påverka den andra. I 1899 tycks hela asken vänt upp och ner och ingenting leder någonstans.
Addera på det urusel dialog som får en att vilja skrika på tyska, franska och spanska genom rutan. Bara för att man går iväg istället för att svara på en fråga så blir det inte mystiskt. Det blir irriterande.
Nej, "1899" är en blek skugga av "Dark". Kanske kommer alla lösa trådar knytas ihop snyggt i slutändan för säsongsavslutningen bäddar för en andra säsong. En kan alltid hoppas.
MER LÄSNING