37 Seconds (2019)

37 Seconds, hårt prisad på Berlins filmfestival, handlar om den unga kvinnan Yuma, en aspirerande serietecknare med Cerebral Pares. Hon drömmer om att leva ett mer självständigt liv. Hon hittar en väg att upptäcka sig själv, bryta med sin överbeskyddande mamma och tacka ja till nya sidor av livet genom sin konst.

Eller kanske snarare genom en fördomsfull förläggare som vägrar ge ut hennes mangaserie. En serie med väldigt sexuella teman. Teman som inte känns trovärdiga, menar omgivningen, då hon själv är oskuld. Det här sparkar genast igång hennes nya liv som präglas av tafatt och pinsamt dejtande med oförstående män och ett i synnerhet misslyckat experiment hos en manlig sexarbetare.

"37 Seconds" är ett stilfullt lågmält och trivsamt lunkande drama vars allra största behållning är den empati som vi bygger upp för dess huvudkaraktär Yuma. Filmen utspelar sig under ett väldigt kort tidsspann men kan nästan ändå tituleras som en coming of age-film då vår funktionsvarierade huvudkaraktär blommar ut och gör en riktig revolt som innebär många oerhört dåliga, men för hennes utveckling kanske väldigt nödvändiga, beslut. Ett tema som förmodligen alla som någon gång varit unga på rätt sätt kan relatera till och det värmer verkligen att se någon som trots omvärldens förväntningar väljer att bryta sig loss från de bojor som länge tyngt henne. Mei Kayama, som spelar Yuma, är precis som regissören en långfilmsdebutant och gör ett väldigt mänskligt och varmt intryck.

Trots väldigt starka insatser så lider filmen av att den i princip vill för mycket med olika sidohistorier och 37 Seconds blir, utan att avslöja något, näst intill två filmer i en och hade vunnit mycket på att vara mer fokuserad och slimmad än vad den är. Hela moment släpps för att glida in i helt andra och trots allt det jordnära och allt det vackra, lärorika så tappar filmen lite för mycket i vissa delar för att nå upp till den fyra 37 Seconds hade kunnat vara.

För mer läsning, se vår lista över årets bästa filmer!