Altered Carbon

Det är återigen dags att se en dystopisk framtidsskildring, den här gången med streamingtjänsten Netflix som avsändare. I Altered Carbon presenteras en cynisk, smutsig värld där tekniken givits fria tyglar. Livet har inte längre någon naturlig slutstation och ditt mänskliga medvetande kan nu lagras på en fiffig hårdvara kallat "stacks". Våra fysiska kroppshyddor är nu utbytbara och att byta sin fysiska form är nu enklare än att byta kofta, vilket är passande då de mänskliga skalen kort och gott kallas "sleeves".  "Stacks" och "sleeves" presenterar givetvis en del krångliga dilemman kring frågor om vår mänsklighet, teknikens roll och vilka konsekvenser som följer när livets cykel plötsligt blir oändlig.

Takeshi Kovacs (Joel Kinnaman) återföds plötsligt och hastigt ca 250 år efter att hans förra "sleeve" lämnat jordelivet. Väckningen är allt annat än mysig och Kovacs sätts i arbete direkt. Det är den troll-rika Laurens Bancroft (James Purefoy) som är i deperat behov av hjälp och Kovacs besitter precis rätt färdigheter för det påtänkta uppdraget. Hans uppgift - att lösa ett brutalt och mystiskt mord. Vems mord? Bancroft själv. Välkommen till en cyberpunk-resa som vill mycket, men lyckas för sällan.

Låter det en smula bekant? Altered Carbon lånar, hyllar och stjäl ganska skamlöst från tidigare sci-fi klassiker. Du behöver inte vara väl bevandrad i genren för att se influenserna från Blade Runner, Ghost in the Shell och The Matrix. Ibland fungerar detta julbord av sci-fi influenser som en egen enhet - och ibland är det frustrerande identitetslöst. Under sina bästa stunder känns Altered Carbon som ett piggt försök att tillföra nytt blod till sci-fi genrens urlakade vener med ett koncept som är rysligt effektivt när det hittar fokus. Det är när världsbygge och origin-historia förvisas till baksätet till förmån för seriens detektiv-mysterium som Altered Carbon är som allra bäst!

När Altered Carbon är som sämst spretar det dock åt alla möjliga riktningar där backstory, huvudstory och subplots slåss om att få vara huvudattraktionen. Visuellt är serien sprakande och det märks att Netflix öppnat plånboken. Dock famlar serien i sökandet av identitet och "lånar" den estetiska snärten från främst Blade Runner. "Lånen" är distraherande påtagliga och leder till att jag ofta känner frustration i tv-soffan. När ett flertal scener utspelar sig på mörka, regniga gränder där hårdknackade flickor och pojkar käkar slabbig kina-mat i det skarpa ljuset från neonupplysta skyltar når mitt tålamod akutläge. Skillnaden mellan hyllning och ren stöld är faktiskt inte så hårfin.

Tips: Filmtopp listar de bästa serierna 2018, kolla vår lista för fler tips.

Actionscenerna är tajt regisserade och är fyllda med litervis av fejkblod. Ljudet från krossade skallar och lårbenshalsar ekar fortfarande i mitt vardagsrum och jag är verkligen inte den som klagar på våldsskildringar som faktiskt visar vilka hemska konsekvenser som följer när en knölpåk möter en knäskål. Dock känns inte brutaliteten och de stilistiska actionval rätt för serien och tonen svajar därför ordentligt ibland. Att kastas från gravallvarliga, och smått pretentiösa monologer om människors gudsfruktan till actionscener i slow-motion till fräck "dunka-dunka"- musik gör att helhetsintrycket känns trassligt och ryckigt.  Altered Carbon förefaller därför ofta som ett experiment där en hormonstinn tonåring försöker tolka Blade Runner. Oftast funkar det inte.

Skådespelarensemblen klarar sig hyfsat, även om vår svenska ledstjärna förefaller ganska töntig när han klistrar på sitt tuffa ansikte. En särskild eloge vill jag rikta till Martha Higerada som jag ser fram emot att ta sig an fler actionroller i framtiden.

I slutändan känns Altered Carbon en smula identitetslös, vilket är sorgligt. När seriens författare fokuserar på den metodiska och eftertänksamma deckare-storyn känns det ofta hur bra som helst. Tyvärr är det en försvinnande liten del av seriens totala speltid.