BoJack Horseman (Säsong 6)
En värdig final på ett utmärkt Netflix-original.
"BoJack Horseman" Netflixserien om historiens kanske mest deprimerade häst är tillbaka i en extra lång finalsäsong.
BoJack Horseman har de senaste åren varit något av en personlig favorit. Mycket tack vare seriens förmåga att brottas med psykisk ohälsa på ett sympatiskt men samtidigt ganska osentimentalt vis. Det skadar inte heller att de humoristiska inslagen ofta är välskrivna med smart referenshumor och vitsiga ordlekar – det sistnämnda kulminerar i denna säsongen när Katharine Hepburn-inspirerade journalisten Paige SInclaire gräver i BoJacks förflutna i en virvelvind av snärtiga repliker.
Nu har alltså den sjätte och avslutande säsongen haft sin premiär på Netflix. Som en grand finale bjuds vi på flera avsnitt än vad vi är vana vid, hela 16 stycken. Efter att ha sträcktittat allt kan jag gladeligen avslöja att BoJack Horseman håller in till det sista. Skönt.
Med förlåtelse i fokus.
Precis som tidigare är BoJacks destruktivitet i fokus, men denna gången försöker han verkligen på riktigt att ta itu med sina demoner. Hur det går får du upptäcka själv, men vägen till nykterhet är givetvis svår att vandra. Balansen mellan Todds galna upptåg och BoJacks mer dramatiska karaktär fungerar bättre än någonsin, likaså bjuds vi på ett par innovativt berättade avsnitt. Även om de inte toppar fullpoängaren Free Churro i föregående säsong, kommer de i vart fall nära. Särskilt det näst sista.
Något som alltid har gjort BoJack Horseman så unikt är hur komplexa frågor diskuteras med enkel hand. Under åren har serien bland annat lyft fram ämnen som kändisskapets baksida, aborter, feminism, depression, asexualitet, missbruk, mediadrev och systematiska sexuella övergrepp. I denna säsongen återkommer flera av dessa, men man skulle nog kunna säga att det huvudsakliga fokuset ligger på förlåtelse. Inte minst självförlåtelse.
Tack för dessa åren BoJack.