Choose or Die (2022)
Är det dags att slänga ut spelkonsolen nu?
Sugen på att skräckmysa lite nu i påsk? Nya Netflix-dängan Choose or Die bjuder på ett tv-spel med rejäl blodlust - det är kanske värt en chans?
Skräck har en unik förmåga. Genren har alltid varit en fena på att ta tempen på samtidens svettiga panna och stöpa människors ängslan och orosmoln till blodisande läbbigheter. Genren frossar i att ställa frågor så som "är måhända din egen dotter besatt av djävulen?" eller " är din älskade vovve i själva verket en blodtörstig mordmaskin?" Inget är heligt för terrorns egen genre. Idag har Netflix senaste satsning landat på tjänsten: tech-terrorn Choose or Die, där ett mordiskt datorspel löper amok.
Kayla lever i en bedrövlig tillvaro. Hon bor tillsammans med sin ytterst labila mor i vad som knappast kan kallas för stadens gräddhylla. Levnadsvillkoren är usla och någon blomstrade ekonomi syns inte till på långa vägar. Tack och lov har hon sin bundis Isaac - en spelprogrammerare tillika nörd - att tillbringa sin gråa, tuffa vardag med. När duon plötsligt hittar ett undangömt 80-talsspel blir dock deras vardag allt annat än grå. Plötsligt sitter duon fast i en förhäxad spelvärld som suddar ut gränserna mellan verklighet, spel och makarbert vansinne.
Psykologiskt mörbultande scenarion
Choose or Die lever på sitt koncept. Spelet frammanar brutala och psykologiskt mörbultande scenarion för de stackars spelarna och det är här som Meakins skräck-bagatell skiner starkast. Kreativiteten och sadismen är en stark motor och bjuder på några makabra scener där jag har svårt att slita blicken. Filmen delar DNA med 00-talets frossande tortyrporr som dominerade genren, men utan att tappa kontrollen och drunkna i vulgära våldsskildringar. Tro mig, blod förekommer i Choose or Die, men långfilmsdebutanten Meakins balanserar det groteska med återhållsamhet på ett imponerande vis.
Meakins lyckas ge sitt hantverk en audiovisuell identitet och lockar fram det bästa ur, vad som jag enbart kan ana, har varit en stram budget. Filmen är allvarstyngd - vilket den förtryckande, industriella synthmattan lyfter fram tillsammans med det dystra fotot. Choose or Die är en trevlig, om än mörk, upplevelse för såväl öra som öga.
När Saw mötte Jumanji
Även skådespelarinsatserna håller hög klass. Att Asa Butterfield och Eddie Marsan briljerar kommer måhända inte som någon större överraskning men långfilmsdebutanden och huvudrollsinnehavaren Iola Evans bjuder på en ordentlig uppvisning. Evans bär en såväl tramsig premiss som ett ordentligt lass pathos på sina hittills oerfarna axlar och jag övertygas. Evans kommer vi ser mer av, sanna mina ord.
Tyvärr nästlar sig dock tech-skräckisen in sig i sina egna nätverkskablar mot tredje akten och tappar rejält. Meakins vill för mycket och skräcken tappar från att bli konceptuellt kittlande till mest förvirrande och till slut blandas det in lite väl många kommandon i spelkoden. Choose or Die vill gärna vara lite lagom psykologisk, lite lagom body horror och lite lagom makaber och helheten blir tyvärr spretig. När tredje akten dessutom ger sig tusan på att förklara och knyta ihop säcken försvinner den förtrollande mystiken som Choose or Die är gravt beroende av. Riktigt synd.
Choose or die är trots allt en trevlig skräckbagatell och ett roligt svar på frågan om vad som skulle hända om Jumanji, Nightmare on Elm Street (vilket vi bjuds på ett flertal referenser ifrån) och Saw skulle avla fram en hyfsat begåvad unge. Filmen introducerar tillräckligt många kittlande idéer och scenarion för att hålla mitt intresse uppe och hade Meakins lyckas fokusera skapelsen ytterligare, och lämnat mer öppet för tolkning, hade vi haft en riktigt bra film. Nu får den nöja sig med godkänt.