High Score: Dataspelens guldålder (2020)

Min historia med TV-spel började liksom många andra åttiotalister med Nintendo. Eller nej, det är inte riktigt sant, för faktum är att det började med Commodore. Men det kommer ni inte få höra något om i Netflix nya speldokumentärserie High Score, som har ett väldigt USA-centrerat perspektiv.

Det är egentligen ingen allvarligt riktad kritik, men som en person som har spelat i säkert 35 år och läst om spel i 30, är jag lite trött på att höra om Atari, E.T., Pac-Man, Space Invaders, Doom, Ultima, Donkey Kong, Star Fox och många andra av “the usual suspects”. Flera av perspektiven i High Score har jag redan läst om eller sett via videospecialer på diverse hemsidor genom åren. Visst är det självklart att berätta om dessa klassiker om man vill ge en mindre initierad målgrupp den insikt och kunskap som jag redan samlat på mig – det märks ganska tydligt att serien är utformad med en yngre demograf i åtanke då det ofta förutsätts att tittaren inte vet vad ett telefonmodem eller andra förhistoriska teknologier är för – men det gör att gamla rävar som mig inte har lika mycket att hämta.

Trots mina anmärkningsvärda 30 år med koll på vad som hänt i spelhistorien och kulturen däromkring så lyckas ändå varenda avsnitt smyga in en person, händelse eller ett perspektiv som passerat under min radar, och det är här som High Score blir som mest intressant. Inte bara för att mina kunskapsluckor täpps igen utan för det är genuint betydelsefulla historier som berättas.

Att få höra om två grabbar som pirat-moddade Atari-spel och sålde dem som egna produkter var fascinerande. Eftersom jag har noll erfarenhet av spelmaskinen Channel F var jag inte heller medveten om att en svart ingenjör skapade teknologin bakom utbytbara spelkassetter. Lika förvånande är det att höra att även en svart queer man är skälet till att man införde svarta avatarer i Electronic Arts sportspel. Att världens alla NES-spelare behövde guidehjälp över telefon känner vi såklart till även här i Sverige, men hur många visste att skälen för detta var beräknande och marknadscyniska trots Nintendos charmiga och hjälpsamma yttre? Det bjuds också på lustiga anekdoter, som hur Sega hade hemliga ambassadörer på college-campus runtom i hela USA. För att inte tala om hur nästan religiöst det känns att se kreatörer visa upp sina egna originalskisser av legendariska spel.

High Score envisas serien igenom med att lyfta tävlingsperspektiv. Enda gången de är nära att fokusera på E-sport är i avsnittet Fight!, annars handlar det om gamla turneringar som pågick i Nordamerika. Oavsett om det gäller att duellera i Space Invaders, Nintendo, Sonic the Hedgehog eller fightingspel så ser High Score till att berätta om det, på gott och ont. Det är faktiskt delvis intressant, men det märks att dessa segment kläms in för att skapa någon slags paus från spelutvecklar-perspektiven och istället tala om spelkulturen och de som växte upp med spel mellan 70- och 90-talet.

Något annat som märks ganska tydligt är hur serien har utformats utefter vilka intervjuer man har fått tag på. Det kan te sig märkligt att John Tobias pratar om Mortal Kombat men inte Ed Boon. Dylan Cuthbert och Hip Tanaka är de enda Nintendo-relaterade utvecklarna som intervjuas bortsett från marknadsföringsfolk och jurister. Och när det kommer till utvecklare är det oftast mindre kända namn man fått tid med. Det är varken förvånande eller nödvändigtvis dåligt, då det skapar nya perspektiv kring spel som vi snackat oss sjuka om.

I överlag gör High Score ganska tvära kast mellan sådär två till tre huvudsakliga berättelser/intervjuer. Ibland är tajmingen före ämnesbyten perfekt, andra gånger är den sämre. Jag vet inte om jag vågar påstå att avsnittet om Sega är min favorit innehållsmässigt, men det hade en rolig berättarstruktur där man får följa Sega of Americas före detta CEO Tom Kalinskes svarta tavlan-strategi för att “besegra” Nintendo. Det genomsyrar hela avsnittet och är smart konstruerat även om jag upplever det lite vilseledande då det ger sken av att Sega krossade Nintendo på marknaden, men det är ju en sanning med modifikation och ett högst amerikanskt perspektiv.

Trots såna här småsaker gillar jag High Score, som har ett högre produktionsvärde än det mesta jag sett från stora spelsidor. Kombinerat med de unika berättelserna finns det här ett värde som lär oss om allt från spelens begynnelse och uppväxt till mer specifika genrer och hur de påverkade allt från våldsdebatten till teknologisk utveckling. Även om historierna är bekanta är det produktionen som håller mig kvar.

Efter fem av sex avsnitt var jag säker på att betyget skulle bli tre av fem. Men sen bjöd sista avsnittet på min kryptonit, ett brandtal om och för spel, iscensatt till väl tajmade bilder och musik. Sånt gör att jag smälter. Det är nördigt så det förslår men det ger mig gåshud och gör mig tårögd att höra hur långt mitt favoritmedium i världen kommit mot samhällsacceptans. Fyra av fem.

Nu vill jag bara att High Score levererar på det sista orden de lät seriens berättare Charles Martinet (Super Marios röst) säga före eftertexterna rullade: “Nu när vi nått en punkt där teknologi suddat ut gränserna mellan fantasi och verklighet. Då är frågan… vad bär det av härnäst?”. Detta är exakt vad jag också vill veta, Netflix, vart kommer ni att ta oss härnäst? Fortsätter historielektionen eller kan detta vara upptakten till något som inte är fjättrat till spelens dåtid utan även är villigt att utforska dess nutid och framtid? Då kan High Score bli något väldigt speciellt, ett mainstream-fordon för högre insikt om spel för allmänheten och ett sådant prospekt gör mig väldigt exalterad och mån om att trycka på continue-knappen.

Skriven av Alexander Cederholm
39-årig malmöit som snart ägnat halva livet åt föreningsliv och spelkritik. Spelens världar eggar fantasin, och industrins händelser gläder och upprör, speldesign väcker tankar och dess roll i samhället engagerar. Denna bredd och eviga föränderlighet håller fascinationen stark än i dag. Alexander är idag chefredaktör för svenska spelsidan Playerone.se.