Hold the Dark (2018)

Efter ett tredje barn blivit tagen av vargar i norra Alaska kontaktar Medora Slone (Riley Keough), modern till det senaste offret, den pensionerade vargexperten Russel Core (Jeffrey Wright). Hon ber om hjälp att hitta flocken och utföra hämnd på dem. Men Core upptäcker snart en mörk sanning som leder till en dramatisk vändning.

Samtidigt återvänder fadern Vernon Slone (Alexander Skarsgård) hem från Irakkriget. När han möts av nyheterna om sin döda son föds ett eget hämndbegär som blir startskottet för en våldsvåg som kommer påverka hela byn. Under tiden försöker den lokala polisen Donald Marium (James Badge Dale) bibehålla dess ordning och förhindra att inte fler kommer till skada.

"Hold the Dark" börjar lovande och påminner mycket om Steven Spielbergs megahit "Hajen" (1975). Men kopplingen försvinner tidigt och när intrigen tar en vändning och går in i en ny fas blir också filmen svajigare. Handlingen blir spretig och avmattad samtidigt som karaktärerna förväntas bygga upp en stor del av den mystik som ligger som ett täcke över filmen, vilket inte fungerar särskilt väl.

Scenografin lyckas skildra mystiken i handlingen, men tillsammans med det dämpade och lågmälda skådespeleriet från samtliga i ensemblen, och de konstanta musikaliska bakgrundstonerna blir filmen lidande av att alldeles för många komponenter tillsammans känns överdrivna; effekten blir motsatt. Berättandet är nästan mer komiskt än spännande, och som följd blir intrigen utdragen och monoton. Hold the Dark är med andra ord lika färglös innehållsmässigt som utseendemässigt.

"Hold the Dark" är emellertid en snygg film och skådespeleriet kan man inte klaga på. Jag har dock börjat tröttna på att se Skarsgård i de tunga, seriösa roller han gjort så mycket av de senaste åren. Visst, han gör dem väldigt bra men det skulle inte skada hans karriär att göra något mer lättsamt.

Det finns massor av symbolik i filmen som öppnar för tolkning och diskussion. Ur den aspekten kan handlingen vara intressant att studera närmare. Hade Hold the Dark hållit ett högre tempo skulle symbolikerna kunnat vara ett väldigt snyggt komplement, men nu går allt så långsamt att intresset för att identifiera och tolka dem aldrig vaknar till liv. Helhetsintrycket blir således att filmen känns både överansträngd och luddig. Man vill för mycket och lyckas med för lite.

För fler filmrecensioner, läs här.