Horse Girl (2020)
Alison Brie briljerar i en film som är mer än du anar
En något splittrad film om psykisk ohälsa som ändå lyckas fascinera tack vare en fantastisk Alison Brie i huvudrollen.
Aliseon Brie spelar myspysiga och blyga Sarah som hellre stannar hemma och virkar små tygband till sin häst medan hon avnjuter sin favoritserie, än slår rundor på stan och klubbar till gryningen. Hon ler, skrattar och jobbar i en tygbutik. Alla runtomkring henne tycker dock att hon borde unna sig mer av livet; hitta nån snygg kille och bara ha roligt. Cirka tjugo minuter in känns Horse Girl ganska ordinär: fin, men inte så mycket mer.
Med små medel börjar filmen dock sakteliga förändras och ungefär halvvägs in förvandlas till något helt annat. Horse Girl är nämligen så mycket en ulv i fårkläder som en film kan vara.
Det som till en början ger sken av att vara en puttinuttig kärlekshistoria om en blyg tjej som hittar en helylle kille med busigt, lockigt hår visar sig egentligen vara en berättelse om psykisk ohälsa.
Eller? Utan att avslöja för mycket ger filmen inga tydliga svar utan skildrar allting utifrån Sarahs perspektiv vilket gör att vi, publiken, måste tolka en hel del.
Det är också i skarven mellan filmens första halva och dess andra som Horse Girl både har sin förtjusning men också sina brister. Under den sista akten har jag för länge sedan tappat hakan och låter den ligga kvar i knät, och bara låter de vackra bilderna skölja över mig. Jag vill se och veta mer. Vägen dit är dock ganska backig. Filmen känns stundtals väldigt stressig och Sarahs karaktär hinner inte utveckla sig i en takt som gör att jag köper hennes förvandling till fullo.