In the Tall Grass (2019)
Ett typexempel på att inte allt signerat Stephen King ska filmatiseras.
Stephen King är ett hetare namn än någonsin. In the Tall Grass är dock en smärtsam påminnelse om att vissa av hans verk kanske inte ska filmatiseras.
Syskonparet Becky (Laysla De Oliveira) och Cal (Avery Whitted) är på bilresa genom USA när de stannar vid ett fält med högt gräs. De hör en pojke (Will Buie jr.) ropa på hjälp och beger sig in i fältet. Snart upptäcker de att de inte kan hitta ut. Det är något väldigt mystiskt med det höga gräset.
Så fort jag upptäckte att In the Tall Grass skulle filmatiseras, letade jag upp novellen som filmen är baserad på. Novellen är skriven av Stephen King och hans son, som skriver under namnet Joe Hill. Jag hade väldigt svårt att se hur det korta verket skulle räcka till mer än 30 minuters speltid. Filmen visar sig, mycket riktigt, vara ett bra exempel på att inte alla verk som Stephen King skrivit ska filmatiseras.
Regissören och manusförfattaren, Vincenzo Natali, har utvecklat konceptet en del. Det börjar med att han leker med tid och rum. Jag var precis på väg att säga att han skulle ha en eloge när filmen ballar ur totalt. En gång i tiden regisserade Natali den kompakta thrillern Cube. In the Tall Grass är den filmens raka motsats. Först känns filmen väldigt spretig. Mot slutet börjar jag undra om Natali inte gick på tunga droger när han regisserade filmen.
Natali verkar vilja klämma in så många troper från skräckgenren han bara kan. Här har vi flummiga visuella effekter med rött ljus, illabådande musik, karaktärer som plötsligt blir onda, galningar och en hel del annat som jag inte tänker nämna för att inte få spoiler-polisen på mig. De visuella effekterna är bitvis riktigt snygga. Och helt poänglösa.
Stephen King och Joe Hill är väldigt skickliga på att skriva karaktärer. Detta gäller även i novellen In the Tall Grass. I filmen är karaktärerna dock reducerade till halvfärdiga och endimensionella stereotyper. Det hade kanske gått att göra novellen till en långfilm, om hälften av filmen bestod av flashbacks till innan syskonparet kommer in i gräset. För där finns det faktiskt en intressant historia.
I såna fall hade filmen blivit mer av ett drama och Natali hade inte kunnat ösa på med troper från skräckgenren. Jag har inget emot att genrefilmer använder sig av välkända arketyper och berättargrepp; de utgör trots allt stommen av berättarkonsten. Men då får det göras bättre än så här.
Vad tyckte ni om In the Tall Grass?
Blir det alltid bra när verk av Stephen King filmatiseras?
Eller borde de låta bli ibland?
Kommentera gärna!