Maniac (säsong 1)
Retrofuturistisk sci-fi som både träffar och missar.
True Detective-regissören Cary Joji Fukunagas nya Netflix serie "Maniac" är en av höstens mest omdiskuterade serier. Med en riktig stark ensemble ledd av Jonah Hill och Emma Stone samt en finurlig genreblandning av allt från gangsterfilm till psykologisk drama gör skaparna mycket rätt. Dock finns det annat som inte alls fungerar.
Owen (Jonah Hill) och Annie (Emma Stone) lever i en retrofuturistiskt variant av dagens samhälle. Båda lever destruktiva liv, fast på olika sätt. Owen tampas med psykotiska hallucinationer och påtryckningar från sin hemska familj. Annie lever ett liv i tristess och missbrukar en ny centralstimulerande drog för att fly från minnen av en jobbig uppväxt och en död släkting.
Deras öden sammanflätas när de går med på att delta i en medicinsk studie. Dr. Azumi (Sonya Mizuno) och Dr. James K. Mantelray (Justin Theroux) utlovar ett botemedel mot alla typer av psykisk ohälsa. I tre steg får deltagarna utforska sitt undermedvetna genom simulerande drömvärldar, styrda av AI-Datorn Gertie. Trots att alla är frånskilda från varandra lyckas Owen och Annies undermedvetna alltid återkoppla till varandra. Vad är det som egentligen sker och är studien att lita på?
Precis som det låter är handlingen i Maniac minst sagt komplicerad. Parallellt med grundhistorien, som introduceras i det första avsnittet, får vi ta del av Owen och Annies olika upplevelser i de genererade drömvärldarna. I det ena avsnittet kan de befinna sig på Long Island på jakt efter en bortrövad lemur för att senare vara på jakt efter det hemliga kapitlet av Don Quijote i en noir-liknande setting. Men det stannar inte där, serien vidrör också genrer som fantasy, gangster-action och mycket mer. Dock är den gemensamma nämnaren alltid densamma, berättelserna speglar karaktärernas utforskande av sitt mentala tillstånd.
Eftersom serien har lanserats som filosofisk sci-fi med fokus på psykisk ohälsa i stil med Eternal Sunshine of the Spotless Mind blir det snopet när de enskilda berättelserna engagerar mer än helheten. Owen och Annie är två karaktärer som vi bryr oss om när de är tillsammans, men hanteringen av deras separata liv, vilket serien bygger på och utforskar, lämnar mycket att önska. Därtill gör spretigheten i manuset det nödvändigt för karaktärerna att explicit förklara sina känslor i flertalet iscensättningar. Och det är aldrig kul att bli skriven på näsan. Inte heller de komiska inslag som återfinns på sina ställen fungerar, med några få undantag.
Annars innehåller serien mycket som är bra. Både Emma Stone och Jonah Hill levererar förstklassiga rollprestationer och anpassar sig likt kameleonter till varje miljöombyte. Speciellt Stone visar prov på storartad mångfald och cementerar att hon är sin generations mest lysande stjärna. Maniac är också otroligt snyggt regisserad och fotad. Fukunaga har ett gott öga för både detaljer och långsamma tagningar som speglar karaktärernas tillstånd. I det nionde avsnittet finns det dessutom en actionsekvens som är riktigt välgjord.
Sammanfattningsvis är "Maniac" definitivt en sevärd produktion med god kompetens både framför och bakom kameran. Historien hade dock mått bra av ett rakare berättande. Den första säsongens tio avsnitt spretar åt alla möjliga håll där vissa episoder är bättre än andra. Som ett stort fan av sci-fi är det svårt att inte bli lite besviken eftersom det man får är annorlunda än det som lovats. Vi får mer flashig yta än mångbottnad psykologisk substans.