Mowgli (2018)

I "Mowgli" följer vi mansvalpen med samma namn (Rohan Chand) som föds upp av vargar i Indiens djungel. Med sin lärare, björnen Baloo (Andy Serkis), och gode vän pantern Bagheera (Christian Bale) vid sin sida blir Mowgli accepterad som en av djungeln invånare. Bara den skräckinjagande tigern, Shere Khan (Benedict Cumberbatch), vill få bort honom. Han hatar människan och ser pojken som ett stort hot mot sig själv och sina planer att ta över hela djungeln.

Samtidigt börjar Mowgli ana att hans ursprung härstammar från någon annanstans än vargflocken, och nyfikenheten kring människobyn växer sig starkare. Till slut kan han behöva fatta det ödesavgörande beslutet: vilka vill han egentligen tillhöra, är han varg eller människa?

Med större anknytning till Rudyard Kiplings litterära original med exempelvis Baloo som lärare och tränare över vargflockens yngre medlemmar, kändes det i början som att en helt ny, uppfriskande version av verket var att vänta. På sätt och vis stämde det. Historien skiljer sig från Disneys olika versioner berättelsemässigt, men även genom att skildra en betydligt mörkare tolkning av sagan.

Dessvärre blir filmen för allvarlig, den saknar helt underhållande komponenter och känns mestadels bara långtråkig och utdragen. I ärlighetens namn ser jag inte poängen med Mowgli överhuvudtaget. Den nya sagan är inte i närheten tillräckligt intressant för att kunna mäta sig med de tidigare produktionerna.

De flesta karaktärerna är ointressanta och utforskas aldrig särskilt på djupet. Om det inte vore för att vi redan kände dem hade ingen lyckats göra några anmärkningsvärda intryck, bara Baloo lyckas komma undan med godkänt betyg. Animeringen av djuren är dessutom undermålig och blir ett störningsmoment filmen igenom.

Mowgli fyller alltså ingen särskild funktion i Djungelboken-familjen. Filmen kommer visserligen med något nytt, men inget som historien har saknat, och inget som heller kommer bli ihågkommet.