Murderville (säsong 1, avsnitt 1–3)
Fånigt men inte fånigt nog
Netflix whodunnit/improv-hybrid kan vara något av det fånigaste som finns på Netflix, men trots det hade serien mått bra av att släppa loss ännu mer. De få stunderna av magi uppstår i de scener där skådespelarna omfamnar hur fullkomligt tramsigt det här upplägget är.
Varje dag måste detektiv Terry Seattle (Will Arnett) ta sig an ett nytt mordfall, men han kan inte göra det på egen hand – han behöver en partner. För varje nytt mord får Terry Seattle understöd av en känd gästskådespelare. Under säsongens gång hjälper Conan O'Brien, Marshawn Lynch, Kumail Nanjiani, Annie Murphy, Sharon Stone och Ken Jeong till att lösa mordmysterium tillsammans med Seattle.
Det finns dock en twist, ingen av de kända gästskådespelarna får ta del av ett manus, så de måste improvisera sig fram genom avsnitten. I slutändan är det sedan deras uppgift att på egen hand utnämna mördaren.
Tramsigt men uppfriskande
Seriens premiss är givetvis urbota fånig hur man än vänder och vridet på det, men allt flams och trams är också det som gör Murderville sevärd om du inte har något bättre för dig.
Jag önskar bara att alla kunde lätta på tyglarna ytterligare lite till. Alla stunder där gästskådespelarna och Terry Seattle faktiskt försöker ta sig an de simpla ledtrådarna för att föra handlingen framåt blir obekväma transportsträckor. Någon form av "suspension of disbelief" är helt omöjlig.
Det är visserligen ett nödvändigt ramverk för att serien ska kunna existera, men magin som finns uppstår istället när både Arnett och gästskådespelarna inte klarar av att hålla masken.
Det är exempelvis befriande att se Kumail Nanjiani skratta sig igenom ett helt avsnitt för att hela konceptet och utförandet är så fånigt. När han inte klarar av att låtsas kan även jag som tittare lätta på garden och njuta.
I en bransch där skådespelare går till extrema, ohälsosamma längder för att ta sig an roller är det också uppfriskande att höra Conan O'Brien, med ett motvilligt leende, ifrågasätta hur golvad Terry Seattle blir av några trolleritricks, samtidigt som de förhör en misstänkt.
"Murderville" sätter fingret på vilket tramsigt yrke skådespeleri kan vara och så fort de medverkande i serien omfamnar det faktumet blir tittandet njutbart. Under seriens första halva tycker jag dessvärre att detta sker alldeles för sällan.
För den som vill ha något härligt substanslöst
"This is like a cross between a reality show, an improv class and an escape room." Så beskrivs trailern till serien av en användare på Youtube och det går nog inte att koka ner Murderville mycket bättre än så.
Det här är knappast en serie som du kommer bära med dig för all framtid – mordgåtorna är otroligt simpla och likaså dramaturgin i varje avsnitt. Med rätt förväntningar kan det dock vara till seriens fördel.
Är du ute efter något substanslöst men lättsmält, där alla ledtrådar finns framför näsan på dig som i ett escape room och där skådespelarna har utrymme att ta ut svängarna, så är det här serien för dig.
Styrkan i "Murderville" ligger i det tramsiga och utbytet mellan Arnett och gästskådespelarna. Uppskattar du att stänga av hjärnan en stund med något hopplöst fånigt är det här serien för dig. Om inte bör du nog hålla dig borta.