Ragnarök (säsong 2, avsnitt 1-4)

Innan vi dyker ner i vidundret kallat "Ragnarök" slänger jag ut en fråga: vem är det som ger grönt ljus till fler säsonger av serier som borde ha begravts efter första avsnitten? Vi behöver språkas. 

I första säsongen flyttar familjen Seier till den lilla staden Edda, någonstans i Norges bergiga dalar. Den äldre brodern Magne finner det svårt att passa in och hans enda vän dör plötsligt framför hans ögon. Men han vägrar tro att det var en olycka. Han riktar misstankarna mot familjen Jutul, vars fabrik livnär staden och vars barn självfallet är de mest populära tonåringarna i hela Edda. Som om inte det var nog börjar märkliga saker hända Magne. Han blir superstark, behöver inte sina glasögon längre och en väldigt skäggig snubbe tittar tillbaka på honom när han ser sig själv i spegeln.

Han har blivit åskguden Tor reinkarnerad. Typ.

I slutet av första säsongen fann Magne sig själv i strid mot Jutuls patriark Vidar (Gisli Örn Gardarsson) i en övernaturlig strid – Gud möter jätte. I en åskknall förlorar båda medvetandet och nästa säsong tar vid när ambulansförarna försöker väcka liv i dem. 

De borde ha låtit dem vara. 

I Filmtopps recension av Ragnaröks första säsong kallades serien ett skrattretande dåligt fantasydrama. Det blir inte bättre andra gången om. Det leder mig tillbaka till min första fråga: vem är det som ger okej till Netflix serier egentligen? Eller ännu mer intressant: vilka är det som frivilligt ser serien och tycker den är bra nog för att Netflix ska förnya den?

När det finns så många andra guldkorn som ställts in så kan en inte undgå att bli lite bitter.

Vad är det som är så olidligt då? Kort och gott känns serien inte genomtänkt. Andra säsongen klipper av trådar istället för att fullfölja dem. Med spoilervarning kan vi börja med att finalstriden mellan Vidar och Magne skjuts upp till nästa nymåne och de lever på som vanligt tills dess. Det är som om striden aldrig har hänt. Ett tämligen billigt sätt att dra ut på "spänningen".

Andra trådar är så otroligt pinsamma och påklistrade att de kunde ha uteblivit helt. Magne må vara en jobbig huvudkaraktär, men han är åtminstone inte en divig högstadieelev som tror sig kunna leda ett miljardföretag. 

Fantasyelementen borde ge hopp men icke. De är för lite, för sällan. Det är som om skaparna egentligen vill försöka sig på mysteriegenren eller till och med high school-genren, men slängde in lite fantasy för att sticka ut. 

Det är synd för jag vill verkligen gilla Ragnarök. Den kunde ha blivit fantastisk men istället blev den... Meh.

MER LÄSNING:
Åtta fantasyfilmer de flesta inte sett