Recension: Eric (säsong 1) – tvärilsken Cumberbatch i ny deckare

New York, någon gång på 80-talet. Vincent (Benedict Cumberbatch) är en självdestruktiv dockmakare som ingen gillar, inte ens hans vänner. Alltid tjurig, ofta full, ibland briljant. Som en sorts lightversion av Jim Henson driver han sitt eget populära barnprogram, "Good Day Sunshine", men tittarsiffrorna dalar. När han inte bråkar med sina kollegor om "äkta konst" skriker han på sin fru eller skrämmer sin 9-årige son genom att vara den skitstövel till farsa hans egen far var mot honom. Ja, Vincent har väldigt få, om några förlåtande drag.

Ännu värre blir det när sonen inte kommer hem från skolan och Vincent tar sitt missbruk till nya höjder samtidigt som schizofrena symtom gör sig påminda. Fast besluten om att få tillbaka grabben väljer han att designa dockan "Eric" efter en av sonens många målningar. Om Eric visas i TV kommer allt lösa sig. Men det är inte bara i TV-rutan Eric kommer att uppenbaras, utan också i diverse vanföreställningar. Parallellt följer vi polisens jakt efter den försvunne pojken, något som leder till diskussioner om hemlöshet, korruption, polisövervåld, homofobi och 1980-talets AIDS-epidemi. Allt är ensidigt gravallvarligt och övertydligt symboliskt. Bäst är soundtracket, som inte är annat än fantastiskt.

Benedict Cumberbatch gör det han brukar

Det är alldeles för mycket som ska hinnas med på sex 50-minutersavsnitt, samtidigt som själva grundstoryn hade lämpat sig bättre i långfilmsformat. Benedict Cumberbatch gör en bra insats som osympatiskt geni (vilken överraskning), men rolltolkningen är onyanserad. När han inte skriker halsen av sig ligger han utslagen. Ingen humor, ingen värme, bara ohämmad ilska – förutom i en extremt atonal final som närmast parodiskt skär sig mot allt som tidigare visats. Märkligast av allt är samtidigt att Vincent tycks vara helt obrydd med att skrika åt ett lurvigt fantasifoster ute bland folk. Han gormar lika frenetiskt varje gång Eric "visar" sig – även när han har möten med polisen. Geni eller idiot, det är frågan. 

Ibland känns det som att man ser fem olika TV-serier samtidigt, just för att tematiken spretar hej vilt.  Men särskilt tråkigt blir det aldrig, bara väldigt mediokert. Nu var det länge sedan jag såg en serie som faktiskt tyckte var bra på riktigt, när blev den "gyllene TV-eran" så mellanmjölkig?

"Eric" finns nu att streama på Netflix. Med sitt betyg kvalar serien inte in på vår lista över Netflix bästa serier 2024.