Recension: Kampen om Narvik (2023)
Norskt krigsdrama levererar
Regissör Erik Skjoldbjærg väljer att uppmärksamma nazisternas invasion av Norge i denna välspelade krigsfilm som gjort storsuccé på norska biografer.
Andra världskriget är en källa för oändligt antal filmer: Schindler's List, Rädda menige Ryan och Dunkirk, för att nämna några. Den gemensamma nämnaren för många av dem är att de är dyra. Riktigt kolossalt dyra. Mindre länder har därför inte ofta råd att göra de krigsscenerna rättvisa, vilket kan förklara varför majoriteten av dem ofta kommer från amerikanska storstudios. Därför är det uppfriskande när något oväntat dyker upp, som en norsk krigsfilm om slaget vid Narvik.
Inte hört talas om det? Du är troligtvis inte ensam. Netflix-aktuella Kampen om Narvik är här för att upplysa dig.
Kan 425 000 norrmän ha fel? Så många har vallfärdat från stugorna i Norge till biograferna för att ta del av detta krigsepos. I ett land med 5,4 miljoner människor är det ganska otroliga siffror, speciellt så nära inpå pandemin.
Vad innebär det egentligen att tjäna sitt land?
Under våren 1940 invaderade tyska styrkor den nordliga staden Narvik, och inkräktade därmed på Norges neutralitet i kriget. Narvik var den plats varifrån all järnmalm skeppades till Tysklands vapenindustri vilket gjorde staden till en viktig strategisk plats. Storbritannien och andra anti-Hitler-länder såg det därför som sitt uppdrag att stoppa frakten av järnmalm. Mitt i detta krigskaos får vi följa två karaktärer: soldaten Gunnar och hans fru Ingrid när de på olika fronter måste befria Narvik från tyskarna.
För det första: Kul och intressant att den här händelsen väljer att skildras på film! För det andra: Synd att filmen "bara" är snäppet mer än godkänd. Kampen om Narvik utspelar sig i ett vackert snötäckt landskap, innehåller påkostade actionscener (bland annat en spännande broscen) och har goda skådespelarinsatser. Efter en något hastig inledning där jag oroade mig för att Ingrid skulle förpassas till bakgrunden och inte dyka upp förrän mot slutet som Gunnars "trofé", ändrar filmen skepnad. Faktum är att berättelsen spenderar mer tid med Ingrid och hennes arbete som tolk i Narvik än med Gunnar ute på slagfältet. Det här är något filmen ska ha stor beröm för. Ingrid blir varken den klassiska jungfrun i nöd eller den passiva hemmafrun utan en aktiv karaktär där krigets grymma nyanser gör sig påmind – vad innebär det egentligen att tjäna sitt land? Och kan man anses vara patriot även om man sätter sin familj före sina allierade?
Stabilt hantverk
Ingrids sida av berättelsen är så pass intressant att det är synd att filmen inte hinner gräva djupare i hennes psyke. Filmens två protagonister slåss om utrymmet och Gunnar måste få sin del av kakan i form av action och bombastiska explosioner. Den här kompromissen gör att ingen av karaktärerna blir fullt så utvecklade som önskat. Även själva berättarstrukturen skaver. Filmen upplevs stundtals nämligen som väldigt episodisk där varje akt åtskiljs av ett tidshopp framåt och en svartruta med text som ska förklara vad som har hänt. Här gör det klassiska citatet "show, don't tell" sig påmind. Det blir helt enkelt lite stolpigt.
Så har de 425 000 norrmännen fel? Nädå, Kampen om Narvik kanske inte kvalar in på någon topplista över världshistoriens bästa krigsfilmer men som stabilt hantverk över en sällan omtalad händelse som vill visa en mer civil sida av ett krig, står den sig finfint. Nu inväntar jag bara uppföljaren där den svenska sidan av händelsen skildras.