Recension: The Electric State (2025) – nya Netflix-filmen får lägsta betyg

Bröderna Russo som gjort Avengers-filmerna tar med oss på en dystopisk resa genom 90-talet där robotar och människor lever i konflikt. I filmen The Electric State, baserad på Simon Stålenhags fantastiska illustrerade roman, Passagen, står Millie Bobby Brown som frontfigur tillsammans med Chris Pratt och en lång rad plåtburkar med lika färggrann design som personligheter. Men lyckas filmen fånga en känsla av förlorad framtid på samma sätt som gjorde Stålenhags bok så fängslande?

Precis som filmens långvariga konflikt mellan teknikens varelser och människor, så har jag och Millie B.B under många år aldrig riktigt lyckats kommit överens. Det kan mina recensioner av Enola Holmes och Damsel intyga. Den omedelbara entusiasmen jag kände när jag såg bilder från filmen övergick snabbt till en rynkad näsa när jag såg Stranger Things-drottningen på rollistan. Men jag är nästan aldrig den som är den, jag vill tro att människor kan växa i sin talang och att jag fortfarande har förmågan att kunna bli positivt överraskad.

Totalt humorbefriad, hjärtlös och utan varken tanke eller känsla

Även om Millie B.B inte lyckades överraska mig med någon dold briljans som äntligen tittar fram denna gången heller, så överröstas hon fullkomligt av ett annat ont mörker. Filmens manus. Manusförfattarduon har skrivit något som aggressivt utmanar min vakenhet eftersom det är så banalt och blasé att min kropp vill stänga av sig själv inifrån. Det här är en film som inte har någon som helst känsla av innovation, för bortsett från briljant karaktärsdesign så är allt annat lika brunt, rostigt och utnött som den beigea dystopin filmens stjärnor lever i.

Vill jag åka någonstans så kommer jag inte sätta mig i en bil som har åkt så många mil att den med hackig röst ber mig om att få känna dödens sötma. Ett riktigt välbeprövat koncept funkar inte alltid när du jobbar med film.

Bortsett från att ”The Electric State” är totalt humorbefriad, precis som den där jobbiga personen i verkligheten du verkligen stör dig på, så lyckas den trots detta ha ett ännu större problem. För hur berörande och spännande den än försöker vara finns det inte en enda cell i mig som bryr sig. Det finns ingen genuin vilja att påverka publiken eftersom allt som serveras är massproducerat skräp utan någon som helst gnista som vill ge filmen liv. Den är ironiskt nog lika hjärtlös som filmens överdrivet onda människor, utan någon tanke och utan någon känsla.

Filmens budskap, som trycks in ansiktet på oss genom hela filmen, är... lägg ner telefonen. ”Touch grass”. Och det är något jag föreslår att ni gör istället för att slösa ert vackra liv på den här rishögen. Läs boken.