Resident Evil (säsong 1, avsnitt 1-2)
Det bästa ur franchisen sedan W.S. Andersons katalysator
När de populära actionspelen nu får sin egen serie på Netflix är det apokalyptiska universumet både läskigare och roligare än vad det varit under den större delen av filmserien.
Efter Paul W.S. Andersons högteknologiska zombierökare från 2002 har vi fått se ett gäng Resident Evil-kapitel och det ska väl vara sagt att filmseriens främsta, och möjligtvis enda, behållning är just originalet. Men trots det har franchisen fortfarande en intakt fanbase som säkerligen vill kasta sig över Netflix nya serie – mycket på grund av TV-spelen som gjort sig förtjänta av ett betydligt bättre rykte än biofilmerna.
Nya Resident Evil utspelar sig 2036, fjorton år efter att Jorden så gott som gått under. Precis som i filmserien har ett aggressivt virus spridit sig och förvandlat människor till vilda kannibaler, likaså har djur muterats till monster som hämtade från Kongs ö.
I centrum av berättelsen står Jade, en härdad överlevare i apokalypsen som separerats från sin familj. På avstånd studerar hon de zombieliknande hordar som tagit över större delar av världen för att följa hur deras beteendemönstren utvecklas. Jade vill inte hitta ett sätt att utrota de levande döda, utan en väg för de kvarlevande människorna att kunna leva tillsammans med dem, men det finns de organisationer som bestämt menar annorlunda.
Jades äventyr tillsammans med scavengers hon träffar på vägen, berättas parallellt med hennes uppväxt i Racoon City där hon kämpar med livet på en ny skola. Vi förstår också att det progressiva forskningsföretag hennes inflytelserika pappa jobbar på har något att göra med det utbrott som fått världen att gå åt helvete.
De öppnande minuterna av "Resident Evil" väcker gott om tvivel. Anslaget känns slarvigt, hastigt och de visuella effekterna datorspelsmossiga. Men jag uppmanar dig att inte döma boken efter omslaget: när vi väl får landa i storyn, som utgör entimmeslånga avsnitt, visar den sig ha annat än bara mosad hjärnsubstans. Och även om Netflix inte sprätt upp sin tjockaste plånka, håller CGI:n också desto högre nivå på flera ställen. Så här långt är animationerna som häftigast när Jade jagas av en gigantisk larv genom en ödelagd stad.
Flashbacks som fungerar
Personligen är jag inte mycket för flashbacks som berättargrepp, de känns ofta slappa och överflödiga, och får helheten att krampa. Även om de används något för flitigt, så känns de här högst motiverade när de dels ger vår annars blanka huvudkaraktär sin bakgrund, och påminner oss om hur världen såg ut innan apokalypsen, samt hjälper till med att förklara vad som orsakade den förödande epidemin.
I tillägg bygger tillbakablickarna också relationen mellan Jade och hennes syster Billie, som vi förstår kommer att ha en viktig inverkan på vad som händer framöver. Ju längre in vi kommer i storyn desto bättre flätar de två spåren samman och bidrar till att ge alltihopa ett flow som svänger.
Lekfullhet som saknats
Stundom bultar även seriens skräckådra och ger oss välkommen pulshöjning. De första två avsnittens bästa sekvens är när Jade upptäcker att hennes förnekande tantvän Melinda låst fast sin jobbiga gubbe mot elementet i badrummet utan att acceptera att han förvandlats till en hjärnätare, och måste in där för att hämta en viktig anteckningsbok – ur hans ficka. Här lyckas man lekfullt baka in humor i svettig spänning på ett sätt som allt för ofta saknades i Resident Evil-filmerna.
De två första avsnitten är inte helt övertygande rakt igenom, men sammantaget är intrycken positivt överraskande. Ribban må vara låg men det här är utan större konkurrens det bästa jag sett av Resident Evil sedan Anderson sparkade upp dörren till dess cinematiska universum med sin kultrulle.
Mer läsning: