Solo (2018)
"Solo" är tekniskt snygg men tyvärr för ointressant.
Den spanska Netflix-filmen "Solo" imponerar ur ett hantverkarmässigt perspektiv, men lämnar en till trots med mer att önska.
Film: Solo
Regi: Hugo Stuven
Manus: Santiago Lallana, Hugo Stuven
Med: Alain Hernández, Aura Garrido, Ben Temple m.fl.
Genre: Drama, Romantik
Speltid: 1 tim 31 min
Distributör: Netflix
Surfaren Álvaro Vizcaíno (Alain Hernández) bor på ön Fuerteventura i Kanarieöarna i Spanien. Han genomgår en personlig kris i sitt liv som han inte vet hur han ska hantera. Tröst och vägledning finner han bland vågorna, dit han en dag söker sig på egen hand. Men plötsligt tappar han fotfäste och glider längs sanddynorna mot klippbranten. Därifrån måste han kämpa för sitt liv under några extremt kritiska dygn i den stekande solen.
Vi kastas rakt in i en av filmens mest kritiska stunder när Álvaro hänger utför stupet och desperat ropar på hjälp. Härifrån hoppar vi bakåt i tiden till strax innan olyckan. Scener från hans förflutna med hans vänner och tidigare kärlek presenteras och målar upp vägen till den kris han idag upplever.
Álvaro skildras som en nyanserad karaktär som inte riktigt lever det liv som han hade tänkt sig. Han har förstört sitt förhållande, hans bästa vän är på väg att lämna honom och han börjar förlora kontakten med sin familj. Ensamheten blir vad som karaktäriserar honom och det är minnen och tankar på de han en gång hade nära sig som blir hans drivkraft när hoppet är nära att rinna ur honom.
Det finns starka dramatiska stunder i Solo som absolut är spännande, men det når aldrig längre än så. Hoppandet mellan nutid, minnen och vanföreställningar drar fokus och tyngd från scenerna som eventuellt hade kunnat lyfta filmen. Istället förlorar handlingen slagkraft och blir emellanåt ganska platt. Ibland tas de dramatiska kurvorna ut rejält, ibland nästan inte alls. Jag kunde känna hur tålamodet för en slutlig upplösning började rinna ur mig till slut.
"Solo" försöker göra sig till ett komplicerat psykologiskt porträtt, men vill betydligt mer än vad den lyckas med. Karaktärerna är rent av ointressanta och tråkiga, och handlingen för långsam för att denna film, med ett annars gripande tema, ska kunna klassas som sevärd. Den dödsångest som Álvaro uttrycker sig uppleva når inte ut genom kameralinsen. Det som däremot lyfter filmen är den tekniska skickligheten som ibland lyckas få det att kännas som att vi är precis intill Álvaro när han kämpar för sitt liv. Men tyvärr räcker inte det för att det rädda den.
Här är i stället lite tips på vad vi tror kommer vara bra filmer från 2019.