Super Me (2019)

Det är inte lätt att vara verksam inom filmbranschen, men vissa har det uppenbarligen betydligt svårare än andra. Som Sang Yu (Talu Wang) till exempel, som inte bara slåss mot deadlines men också övernaturliga monster.

Sang Yu är som många andra i hemlandet Kina en ung och kämpande konstnär. I ett land som värdesätter det stora maskineriet före de små kugghjulen, försöker han skriva manus samtidigt som han lider av svåra sömnproblem. Det är nämligen så att han i sina drömmar jagas av monster och varje natt blir han dödad, på det ena gruvligare sättet än det andra.

Det är en streetfood-kock som ger honom verktyget att övermanna drömmarna. Sang Yu besegrar monstren och tar med vapen och skatter från deras värld till verkligheten. Där säljer han dem för framgång och lycka, men ingenting kan fylla hålet inom honom – kärleken till kvinnan han älskar.

Osammanhängande och snabbt.

Super Me har en av de mest förvirrande öppningssekvenserna i Netflixs katalog och det går bara utför därifrån. Ibland kan det vara spännande att kastas rakt in i händelsernas centrum, men i det här fallet var det en utmaning att hänga med.

Bristerna ligger i att de stora pusselbitarna inte får landa. Det går för snabbt och lättvindigt för att man ska hinna förstå hur allting hänger ihop. Och nej, allt hänger kanske inte ihop så väl som regissören önskat.

Filmen har en intressant premiss och det kunde ha blivit riktigt bra om historien filats ner till baselementen.

Istället för att slänga in en halvdan fantasivärld, en sorglig kärlekshistoria, en framgångssaga i filmbranschen och gangsters (?!), så hade det blivit betydligt mer välpolerat om endast en av dessa delar fått fokus. Som det är nu får ingen av konflikterna ett riktigt svar eller lösning. Fantasivärlden allting grundas på förklaras aldrig och så mycket hänger i luften att man sitter med en rynka mellan ögonbrynen i nästan två timmar.

"Super Me" är ett skinande bevis på att less är oftast more.

VIDARE LÄSNING:

Blake Lively i Lady Killer