The Last Mercenary (2021)

Jean-Claude Van Damme har ett lite udda varumärke. Den kufiske belgaren har rest från att vara en härlig action-pajas i 80- och 90-talens actioneskapader till att etablera sig som en metafigur som ingen riktigt vet om man skrattar åt eller med.

Nu gör han comeback på Netflix i actionkomedin The Last Mercenary och frågan är givetvis: vilken Van Damme bjuds vi på? Den skrattretande actionkungen från forna tider eller den moderna meta-fightern?

Lite, men inte tillräckligt, av någon visar det sig.

I "The Last Mercenary" får vi stifta bekantskap med legosoldaten Richard Brumére, aka "Dimman". Brumére är en legendarisk rumpsmiskare, ypperligt begåvad i konsten att utsmycka bad guys med blåtiror. Dock förändras hans värld drastiskt när hans bortadopterade sons hemliga identitet röjs – plötsligt blir "Dimman" tvungen att möta sin största utmaning hittills: att vara en närvarande far.

Ja, och den lilla detaljen att ett hemligt supervapen vid namn "Big Mac" är på väg att hota rikets säkerhet och åsamka ond, bråd död. Buisness as usual i actionhjälte-giget. 

MER LÄSNING: Svettiga actionrökare – tipsen för stekheta sommarkvällar

Lättsamt med hyfsade actionscener.

"The Last Mercenary" är en lättsam film. Här görs inga fåfänga försök att dölja att materialet är rent trams och regissören David Charhon etablerar en fjäderlätt och är nästintill farsartad ton. Vi bjuds på Van Damme utklädd till kvinna i ett sanslöst daterat försök att ragga på skrattmusklerna och hisnande sparkcykelresor där föraren är nerstrippad till enbart underbyxor.

Tiden har stått still. Speciellt roligt är det oftast inte, men tonen är samtidigt befriande naiv. The Last Mercenary är sanslöst dum men gör heller inga anspråk att hävda motsatsen. Van Damme & Co. har roligt och någon gång ibland smittar det faktiskt av sig.

Actionscenerna är hyfsade och präglas också av en lättsam touch. Slagen och judosparkarna står som spön i backen och något grafiskt våld syns inte på horisonten. Slagsmålen är kompetent fotograferade och trevliga att följa, och i en alldeles speciell duschscen höjs faktiskt min puls några enstaka snäpp.

Van Dammes storhetstid är utan tvivel förbi, men än finns det lite krut i musklerna från Bryssel. 

Charhon kan dock inte låta bli att doppa tårna i meta-poolen. Karaktärerna refererar ständigt till andra filmer och antagonisten tror, på riktigt, att han är Tony Soprano. Det pekas ständigt på filmens egen tramsighet genom att karaktärerna anmärker att otroligheterna de utför fungerar "som på film".

Ibland är spräckningarna av dessa meta-bubblor småroliga, men allt som oftast distraherande. När Van Damme i filmens slutskede går förbi en Bloodsport-affisch tappar jag dock tålamodet.

"The Last Mercenary" lyckas aldrig vinna över mig. Den lättsamma tonen är befriande och fungerar ibland, men humorn kör lite för många varv i tramsighetsbanan och metaaspekterna är mest irriterande. Charhon visar dock potential med några kompetenta actionscener och en del charm som faktiskt avväpnar.

Tyvärr räcker det inte ända fram för en rekommendation. 

MER LÄSNING: Bra actionfilmer på Netflix