Recension: The Mother (2023)

I vad som lika gärna hade kunnat vara femte avsnittet i tredje säsongen av en generisk polisserie på väg mot nedläggning inleds The Mother med en scen där vår gravida och icke namngivna huvudkaraktär (Jennifer Lopez) blir förhörd av två agenter angående hennes tidigare förbindelser med två efterlysta och tungt kriminella män. Hennes vittnesmål kommer dock få ett abrupt slut när det plötsligt öppnas eld mot deras tillhåll.

Mirakulöst nog överlever både Lopez och hennes akut förlösta bebis attacken, men som en säkerhetsåtgärd blir hon manad till att avsäga sig sitt moderskap och gå under jord då hotbilden mot de båda upplevs alldeles för stor. Sagt och gjort, vår hårdnackade hjältinna håller sig borta i hela tolv år, men när hon får nys om att samma män som försökte döda henne den där ödesdigra kvällen nu, av någon outgrundlig anledning, är ute efter hennes dotter finner hon inget annat val än att damma av prickskyttegeväret och skydda sin dotter till varje pris.

Ur slänghögen från en skrotad Steven Seagal-film

The Mother är tyvärr inget mer än en droppe i den ocean av massproducerade actionfilmer som lägger all sin tilltro till ett stort affischnamn och rycker på axlarna åt allt därutöver. Lopez är närvarande i nästintill varje scen och med sig har hon ett rätt så dumt minspel som påminner om en lätt bekymrad Mona Lisa.

Lopez har i tidigare roller visat att hon kan spela ett hyperskickligt ”badass” med laserfokus, men hennes försök till detsamma i denna film framstår endast som bistert och osympatiskt till den grad att vi för hennes dotters skull hoppas de två aldrig återförenas.

Trots detta är det i grund och botten inte vår huvudrollsinnehavares fel att The Mother inte fungerar. Filmens öde som vårens kanske mest kisspauskompatibla film beseglades tyvärr av en mängd faktorer bortom Lopez kontroll.

Karaktärerna är genomgående lövtunna och manuset ofta löjeväckande i hur desperat det försöker föra handlingen vidare med en ena genvägen efter den andra. Filmens antagonister, spelade av Gael García Bernal och Joseph Fiennes, känns som tagna ur slänghögen från en slopad Steven Seagal-film och namnen på deras karaktärer glöms bort i samma sekund som de försvinner från bildrutan.

I registolen hittar vi förbryllande nog Niki Caro, en högst kompetent regissör som skördat framgångar med småskaliga och finstämda filmer som North Country och Whale Rider. Ambitioner likt dessa har nu till synes slängts all världens väg i och med denna ofantligt lata och oengagerade hämndberättelse som lika gärna hade kunnat diktats ihop av ChatGPT, snarare än ett gäng professionella manusförfattare.

Om det finns något positivt med The Mother är det att filmen åtminstone kan agera förstklassigt exempel när Netflix vid årsslutet tvingas utföra skadekontroll på hur och varför de blöder pengar och prenumeranter, för näe Netflix – den här lätta går vi inte på.

The Mother har premiär på Netflix i dag, den 12 maj.