The Other Side of the Wind (2018)
Ett läckert men tålamodskrävande virrvarr av satir och självbiografi.
Efter decennier av motgångar släpps mästerregissören Orson Welles sista film "The Other Side of the Wind". Med ena foten i en förklädd självbiografi och den andra i en impressionistisk spegelbild av filmindustrin, är resultatet splittrat men fascinerande.
Redan 1961 efter Ernest Hemingways självmord fick Orson Welles, Hollywoods svarta får, idén till vad som skulle bli hans stora comeback The Other Side of the Wind. Inspelningen pågick sporadiskt mellan 1970 till 1976 för att sedan stängas ned på grund av ekonomiska och politiska förhinder. Nu 33 år efter hans död går The Other Side of the Wind upp på Netflix.
Welles hann aldrig klippa färdigt filmen själv, men med hjälp av ingående anteckningar och instruktioner har nu filmälskare från hela världen rott projektet i hamn under ledning av Orson Welles vän Peter Bogdanovich (läs mer om The Other Side of The Wind här).
Filmen inleds med att filmregissören Jake Hannford (John Huston) hittas död. Dödsorsaken antas vara självmord och dagen innan hade råmaterialet till hans kommande film The Other Side of the Wind visats på en hemmafest för medarbetare och filmkritiker. Flera av karaktärerna vi möter är uppenbart inspirerade av verkliga personer i Welles liv. Exempelvis är Hannford en tydlig hybrid av Hemingway och Welles själv. Peter Bogdanovich, i rollen som Hannfords närmsta vän och största fan Brooks Otterlake, spelar mer eller mindre sig själv.
Med andra ord är det många nivåer av meta att skala av för att komma till filmens kärna. Men detta behöver inte göra The Other Side of the Wind till en exkluderande upplevelse. Jag vill tro att även gemene filmälskare kommer att finna något de uppskattar i denna impressionistiska skildring av en man på gränsen till ett sammanbrott och cirkusen runt omkring honom med beundrare, som tolererar hans uppenbara brister, och kritiker som suktar efter att få bevisa att kejsaren i själva verket är naken.
Däremot är The Other Side of the Wind tålamodskrävande. Inga direkta svar ges och utan en större insikt i Welles liv skulle allt kunna avskrivas som meningslöst flum – för flummigt värre är det. Men här finns också en nerv och en direkt kontakt med kameran som väldigt få filmskapare lyckas förmedla. Däribland några vågade scener som kommer att få den moderna publiken att rodna.
Färdigställandet av "The Other Side of the Wind" är en imponerande bedrift. Över 100 timmar av film har klippts ner till 122 minuter. Jag är övertygad om att Orson Welles ler i sin grav, även om han själv förmodligen hade fått till ett vassare slutresultat.