The Stranger (2022)

En film med den inledande textraden ”Un certain regard at Cannes” är alltid något av ett lotteri. I flera fall kan det vara en bergsäker kvalitetsmärkning, lika ofta kan det vara en olycksbådande föraning om den vattendelare till film som väntar. Australiensiska The Stranger sorteras dessvärre in i den senare kategorin.

Thomas M. Wright gör här sin långfilmsdebut som regissör och vart man än landar i debatten gällande filmens kvalitet råder det inga tvivel om att Wright skapat en säregen film där hans egna fingeravtryck är så tydliga att det känns svårt att hitta en rättvis like till den i filmvärlden. David Finchers Zodiac? Nja. Kanske Denis Villeneuves Prisoners? Nu börjas det brännas men det är heller inte riktigt vägvisande.

Likt mina två halvsanna exempel opererar "The Stranger" nästan uteslutande i en sorts dunkel skuggvärld fylld av frågor och olycksbådande, till synes helt avskild från världen vi är vana vid. I den hittar vi Mark (Joel Edgerton) och Henry (Sean Harris). Mark är polis som under täckmantel försöker hitta gärningsmannen till ett nationellt känt kidnappningsmord på en ung pojke som inträffade flera år tidigare.

Tack vare omständigheter publiken aldrig får ta del av har Henry ringats in som en trolig misstänkt och arbetet med att krypa in under skinnet på den möjliga gärningsmannen för att få fram en bekännelse inleds i vad som utspelar sig som en genomträngande spiral in i de båda männens psyke. Något som riskerar att få stora psykologiska konsekvenser för de båda.

Ett mörker som aldrig ljusnar upp

Filmen håller ständigt sin publik på behörigt avstånd med sin ångestladdade och suggestiva ton som aldrig riktigt klargör just vilket sorts mörker det är vi befinner oss i – men att det är nästintill gränslöst mörker, det råder det ingen tvekan om. Edgerton och Harris slösar inte med orden då deras prestationer främst sker inuti deras psyken som tycks sammanflätas mer och mer ju närmare sanningen de, och vi, kommer.

Världen och människorna i den känns knappt verkliga, som om händelserna i filmen utspelar sig i ett alternativt universum, något som bara ökar avståndet till mig som åskådare. Dess nattsvarta och obekväma atmosfär fullkomligt omsluter filmen där alla linjer tycks ha suddats ut som en sorts utmaning till publiken att utgöra mening av, något som tyvärr placeras utom räckhåll och täckt bakom moln så mörka att man knappt vet vart man ska börja leta.

Jag väljer att applådera de originella idéer och stilgrepp Thomas M. Wright ger utlopp för i ”The Stranger” men med det sagt har jag svårt att greppa just i vilket syfte de skapades. Likt våra två huvudkaraktärer svävar jag igenom hela filmens speltid i en ovisshet vars konturer aldrig riktigt tydliggörs, och när sista bildrutan övergår till ännu ett mörker kvarstår fler frågor än svar.

"The Stranger" går nu att streama på Netflix.

 Mer läsning:

• Bästa filmerna på Netflix 2022 – alla bra filmtips!
• Årets bästa filmer – Vi listar höjdpunkterna för varje år!