The Two Popes (2019)

Den vita röken sprids efter långa förhandlingar och Joseph Ratzinger (Anthony Hopkins känns kusligt trovärdig i sin roll) är vald till ny påve. En beklaglig vinst för de konservativa som hållit kyrkan tillbaka i decennier, menar kritiker och tänker förstås på frågor som aborträtt och preventivmedel. Ett tydligt enande och ett helgjutet val, påstår andra. Men i och med att ledmotivet i Netflix nya julpärla The Two Popes – ABBAs Dancing Queen – inte riktigt skriker Benedict XVI så förstår vi förstås att det hela inte kommer att sluta med enbart just hans berättelse.

Den som kan sina påvar känner ju förstås till hans efterträdare, den betydligt mer progressiva Francis (spelad av en lika briljant Jonathan Pryce). I sin roll som ärkebiskop i Buenos Aires bestämmer han sig för att besöka Ratzinger för att få avgå från sin post i något som resulterar i vad som mer eller mindre är startskottet för filmens första halva och dess premiss: En lång och bitvis spirituell, bitvis uppiggande hedonistisk dialog vars syfte är att presentera de båda påvarnas synsätt på hur katolicismen bör efterlevas. Men också en premiss som förstås får en att förnimma dagens politiska läge och som bäddar för en hel del klockrena ”ok, boomer”-skämt från Francis håll i en potent "bromance" utan dess like.

Jag har själv mängder av religiösa skrifter i bokhyllan i något slags perverst, pretentiöst och eklektiskt intresse och eggades förstås av filmens idé, men förstår att The Two Popes upplägg kan låta mossigt för andra. Men med så pass briljanta och erfarna skådespelare och en så säker regissör som Fernando Meirelles (Guds Stad, 2002) så lyckas man hålla det både lättsamt och rappt, samtidigt som den potenta kärnan och djupet i konflikten verkligen bränner till då och då. Särskilt när den vidrör det politiska och det moraliska – ingen har väl till exempel glömt de sexuella övergrepp som pågått och dolts inom institutionen, vilket man inte väljer att hymla med under filmens gång.

Fernando Meirelles film är både humoristisk och – förstås – en fröjd för ögat då den tacksamt skildrar Vatikanens vackra trädgårdar, rum och religiöst smyckade väggar. Samtidigt varvas allting med pizzaätning, Beatles- och fotbollsnack. De båda påvarna känns uppfriskande mänskliga och det är ju precis vad de är – av kött och blod precis som vi. Särskilt mänskliga känns Hopkins och Pryces rollkaraktärer när filmens andra halva kickat igång genom en oväntad käftsmäll. En käftsmäll som leder till känslomässiga tillbakablickar och kartlägger ett väldigt helt och väldigt omvälvande liv.

The Two Popes är, för mig, en riktigt starkt trea eller en något svag fyra. Jag tror att den vinner på de vägval den gör, men den hade känts mer vital om den hade varit än mer självsäker i sina gråzoner. Benedict XVI är till exempel en väldigt problematisk karaktär och det försvinner inte bara för att jag får se honom göra saker som folk gör mest. Men i och med att jag känner att jag har Guds ögon på mig efter Meirelles Netflix-pärla så väljer jag förstås inte att kasta den första stenen. Och när Netflix väl släpper sådana här originella produktioner, ja, då förtjänar det faktiskt att uppmärksammas, uppmuntras och lovordas.