Recension: Uglies (2024) – ”Ingen vacker skapelse”

Recension: Uglies (2024) – ”Ingen vacker skapelse”

  • 1 tim 42 min
  • Sci-fi, Äventyr, Drama
  • Netflix
Emil Oscar Rasmussen
13 september 2024 kl. 18:00
Detta är en recension. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Ytlig kritik mot ytlighet

Filmtopp har sett Netflix nya ungdomsäventyr "Uglies" och funderar över hur filmen lyckas vara precis det den försöker att kritisera.

  • Regi:
    McG
  • Manus:
    Jacob Forman, Vanessa Taylor, Whit Anderson
  • I rollerna:
    Joey King, Chase Stokes, Laverne Cox, Brianne Tju m.fl.

Det är fascinerande att en film som tar sig för att kritisera det ytliga kan upplevas som helt utan djup. Netflix nya kombination av sci-fi-äventyr och tonårsdrama är en fåfäng och klyschig skapelse som helt utan ironi förkroppsligar de ideal som den försöker att ifrågasätta.

Uglies gör några försök till originalitet och fina budskap, men klumpigheten i presentationen gör att det mesta faller platt. Någonstans där under ytan kanske det finns en god idé till en film för ungdomar, men i nuvarande utformning är det ingen vacker skapelse.

Recension: Uglies (2024) – ”Ingen vacker skapelse”
Två fräcka fulisar. Foto: Netflix.

Kritiserar ytlighet på det ytligaste av sätt

I "Uglies" tar vi klivet in i en värld där människan har hittat lösningen på sin självdestruktivitet genom att göra alla till vackra människor. När man fyller 16 år får man genomgå en omfattande operation som förvandlar en till den perfekta versionen av sig själv – för perfekta människor förgör inte sig själva, andra eller sin omvärld. Fram tills det att man når sin 16-årsdag tvingas man vistas i periferin av det utopiska samhälle som har skapats, och alla som inte genomgått operationen kallas för "uglies".

Mitt i den här världen av "fula" barn hittar vi Tally (Joey King) som trånar efter att få genomgå sin operation så att hon kan påbörja sitt liv med alla andra vackra, lyckliga människor inne i stan. Men när Tally, i samband med sin 16-årsdag, ger sig ut för att leta efter en vän som motsätter sig hela skönhetskonceptet så får hon snart anledning att ifrågasätta allt hon trodde var sant.

Mycket av tematiken är relativt glasklar av bara premissen. Här får vi en berättelse som ifrågasätter skönhetsideal och strävan efter att vara som alla andra. Det är knappast originella områden att utforska, men för en film som riktar sig till unga är det ändå beundransvärda budskap. Problemet är att filmen känns precis som en imitation av allt annat inom genren.

Det förutsägbara händelseförloppet går att svälja, men med tanke på budskapen är det svårare att acceptera att filmen tycks ha genomgått precis den typen av skönhetstransformering som ifrågasätts i berättelsen. Här kastas vi in i en "fräck" sci-fi-värld där fyrverkerierna sprakar varje kväll, där våra karaktärer kan få fräcka "tandborstpiller" direkt från ett hål i väggen, där de har fräcka hoverboards som de gör fräcka tricks på och där det fräcka bara förblir fräckt, utan att aldrig riktigt analyseras.

Och de gånger när panelen på fasaden faktiskt demonteras på sina ställen, så är det helt selektivt för att kunna föra handlingen vidare.

Men det kanske värsta av allt kan jag summer med frågan: Var är alla fula människor? Hur ska man kunna ta filmens budskap på allvar när de inte vågat inkludera ett enda nylle eller en enda kropp som bryter mot några normer? Om man anstränger sig går det kanske att klassa några skådespelare som alldagliga, men nyansen i kritiken hade blivit väldigt mycket starkare om det fanns en större utseendevariation. Ge oss åtminstone en karaktär som operationen är brinnande för, så hade berättelsen fått en helt ny dimension.

Uglies (2024)
Fräckt. Foto: Netflix.

Är djupet bara ett spadtag bort?

Nej, "Uglies" lyckas slå krokben på sig själv på de flesta plan, men det ska sägas att filmen lobbar upp för en fortsättning (filmen är baserad på Scott Westerfelds populära bokserie, så det finns gott om ytterligare material att hämta från) och mot slutet börjar den faktiskt lyfta några intressanta frågeställningar.

Fokuset skiftar gradvis till människans rätt att välja sitt eget öde och även om det inte hinner få tillräckligt med utrymme i Uglies, så finns det möjlighet att skildra intressanta dilemman om det skulle bli fler filmer. Med det som tydligare utgångspunkt skulle tittaren till och med kunna få chansen att tänka för egen maskin, istället för att tvångsmatas med klyschor. Kanske kan den där fasaden raseras trots allt.

Slutligen vill jag uppmärksamma att jag är mycket medveten om att jag inte är målgruppen för den här filmen och tittar man på den utan att analysera som jag har gjort, kan jag definitivt se att äldre barn och yngre tonåringar kommer uppskatta äventyret. Med det i åtanke landar det betyget i en 2:a, men det är en barmhärtig sådan.

"Uglies" finns nu att streama på Netflix.

Filmtopp tipsar: Sevärda ungdomsfilmer

ANNONS
ANNONS
NÄSTA ARTIKEL