Zero (säsong 1, avsnitt 1-3)

Denna tv-serie får definitivt ses som en milstolpe för Italiens serie- och filmindustri. Det är nämligen första gången en tv-serie från Italien handlar om svarta italienare, där majoriteten av rollistan dessutom består av italienare med afrikanskt ursprung.

Bara det gör en nyfiken på att se vad manusförfattaren till serien, Antonio Dikele Distefano, har skapat. 

Zero utspelar sig i Barrio, en förort till staden Milano. Där får vi följa en blyg och tillbakadragen tonåring vid namn Omar som drömmer om att flytta till Belgien för att bli serietecknare. Av en slump märker Omar, eller Zero (Giuseppe Dave Seke) som han kallas, att han kan bli osynlig.

Han bestämmer sig för att använda sin nya superkraft till att hålla ordning i sitt kvarter i Barrio – ett område som präglas av kriminalitet. Det är en gripande historia med inslag av humor och feel-good. 

Når inte riktigt upp till sin fulla potential.

Det första jag lägger märke till i seriens tre första avsnitt är fotot, som håller absolut högsta klass. Med Milanos gator och torg som spelplan hade man kanske inte räknat med något annat, men färgerna, kameraarbetet och dispositionen av bilder förgyller tittarupplevelsen. 

Zero är en tonårsserie som riktar sig till en publik över 13 år, vilket jag kan känna är lite synd. Handlingen går nämligen väldigt snabbt framåt, vilket leder till att serien saknar djup på sina ställen och misslyckas med att vara så gripande som den faktiskt hade kunnat vara.

Dialogen i serien lämnar även den en hel del att önska, då den i stora delar är lite väl enkel och ytlig. En vassare dialog med tydligare ambitioner på vilket sinnestillstånd man vill att tittaren ska befinna sig i, hade givit serien den extra udd som saknas. 

Det bästa med serien är dess förmåga att skildra de dilemman som huvudpersonen Zero ställs inför. Väger familjen tyngre än hans karriär? Och vad är bäst, att vara en loser som ingen ser, eller att bokstavligt talat inte synas?

Här gör huvudrollsinnehavaren Giuseppe Dave Seke en sprakande prestation och det är svårt att inte ryckas med i de stunder då han inte längre kan springa ifrån dessa dilemman. 

Ser man den här serien för vad den faktiskt är, en tonårsserie, så fungerar den definitivt som underhållning. Seriens storhet ligger dock i skådespeleriet, som är dess absoluta höjdpunkt. Förhoppningsvis kan det leda till att vi får se många kommande italienska produktioner som vågar ha en majoritet svarta skådespelare.

Loke Westberg

STREAMINGTIPS: Riktigt bra sci-fi filmer