Recension: Paddington i Peru (2024) – tredje filmen en besvikelse
Nya ”Paddington”-filmen lever inte upp till sina förväntningar
På fredag är det biopremiär för ”Paddington i Peru”. Filmen är en besvikelse som saknar sina föregångares kvaliteter, menar Filmtopps Axel Diedrichs.
De två första Paddington-filmerna blev popkulturella fenomen som lyckades väcka liv i en klassisk barnbokskaraktär och göra en perfekt översättning till bioduken. Innanför ramen av sina spännande äventyr har de gott om metahumor och självironi, och kan få vilket vuxet hjärta som helst att brista. Utan att förlora charmen för barn. Den tredje filmen, Paddington i Peru, är istället ett ytligt djungeläventyr utan särskilt mycket spänning och som mest verkar vara ämnad för de minsta.
När vi återser Paddington är livet tryggt i London, men något fattas. Familjen Brown är sargad med tonåringarna Judy och Jonathan som lever i sina egna bubblor och föräldrarna Mary och Henry som har slutat umgås med varandra. När Paddington plötsligt blir kontaktad av en nunna (Olivia Colman) i Peru och får veta att hans älskade moster Lucy är försvunnen någonstans i djungeln, packar familjen sina väskor. De ska resa till Sydamerika och hitta henne, men kanske framför allt hitta tillbaka till varandra.
”Paddington i Peru” saknar intellektet och är tokigt förutsägbar
”Paddington” är knappast den första filmserien att dramatiskt byta miljö för att injicera nytt liv. När det kommer till den godtrogne björnens del så faller miljöbytet sig betydligt mer naturligt än när exempelvis Fast and Furious-teamet plötsligt hamnar i Centralamerika och navigerar genom täta skogar med sina bilar – han har ju trots allt sin släkt i Peru. Och för att att bygga dramatik är djungeln ett tacksamt minfält med faror som lurar runt varje hörn. Problemet med den nya filmen är alltså inte att man tar steget att lämna London, utan att man lämnar mycket av det som karaktäriserar filmserien bakom sig.
Min största besvikelse över Paddington i Peru är att humorn mestadels reduceras till att handla om en klumpig Paddington som trillar runt när han försöker lära sig hur världen fungerar, som hur man tar bilder i ett fotobås eller sover i en hängmatta. Det är slapstick som gått lite för många varv nu, det blir på sin höjd småkul. Familjemedlemmarna som omger Paddington är även den väldigt steril i sin dynamik och är mest bara brickor i ett spel – har Jonathan fler än tre repliker?
Det är illa att Paddington i Peru saknar intellekt och ett manus som får en att bry sig. Men värst av allt är den förutsägbar.
Lär som alltid vara underhållande för barnen
Även om filmen larvar bort sig i ett uddlöst äventyr som känns alldeles för konstruerat, så finns det höjdpunkter. Filmens gästspelande stjärna Antonio Banderas gör mycket för att höja upplevelsen. I rollen som gruppens resekapten, drabbad av guldyra, bidrar han välbehövligt lager till karaktärsgalleriet. Hans besatthet av att hitta den skatt som sägs finnas i en av djungelns mytomspunna ruiner ger oss glimtar av det där härliga Paddington-mörkret.
Till det stora hela var Paddington i Peru inget för mig, men den lär som alltid vara underhållande för barnen. Och de är ju trots allt den huvudsakliga målgruppen. Men till skillnad från de andra filmerna vill jag hävda att den saknar finesserna för att vi andra ska imponeras.
”Paddington i Peru” har biopremiär den 17 januari. För den som känner sig modig och vill se Olivia Colman prata på grov karlskronadialekt finns den att se med svenskt tal.