Recension: Passage (2024) – mänskligare än så här blir det inte

Efter framgångarna med "And Then We Danced" är Levan Akin äntligen tillbaka med en ny långfilm – och även denna gången presenterar han en rörande berättelse om livsöden som förtjänar att uppmärksammas men som för ofta glöms bort.

Den pensionerade historieläraren Lia (Mzia Arabuli) lämnar Georgien för Turkiet och Istanbul i sökandet efter hennes försvunna systerdotter, Tekla. Där möts hon av en värld av transpersoner som hon själv associerat med skam, men som omfamnar henne med värme och acceptans. Att hitta Tekla är dock lättare sagt än gjort, men när Lias öde korsas med Evrims (Deniz Dumanli), en nyutexaminerad advokat och del av trans-communityn, väcks hoppets gnista till liv. Med sig på resan har Lia även ynglingen Achi (Lucas Kankava) – en naiv (och inte särskilt skarp) yngling som ser Lia som sin biljett ut ur Georgien, för ett nytt liv i Istanbul.

De tre huvudrollsinnehavarna står alla för fenomenala skådespelarinsatser. Samspelet mellan Arabulis mestadels orubbliga Lia och Kankavas älskvärt taktlösa Achi sticker ut som extra hjärtevärmande.

Rörande och engagerande

I grund och botten är Passage ett gripande drama som framgångsrikt lutar sig mot sina karaktärer och deras relationsutveckling. Lias sökande efter Tekla är ramverket som tar oss från start till mål, men det är karaktärens sammanflätade öden på resans gång som är behållningen i filmen.

Från ett subjektivt perspektiv hade jag önskat aningen mer nyans i Lias sökande efter Tekla; lite mer hopp blandat med förtvivlan. Så som filmen utvecklar sig upplever jag handlingen som relativt enkelspårig, men jag har också full förståelse för att Levan Akin medvetet styrt filmen i den riktningen. Ett händelseförlopp med större och fler utsvävningar hade mycket väl kunnat distrahera från relationerna (även om jag tror att karaktärerna hade varit starka nog att hantera det).

Oavsett är man 100 procent investerad i Lias sökande efter Tekla, vilket är det viktiga i sammanhanget. Passage lyckas beröra och engagera i sin enkelhet – från början till slut.

Det finns alltså en risk att Passage inte faller dig naturligt i smaken om du är en person som törstar efter spektakel i din filmunderhållning. Samtidigt lär det krävas en unik form av cynism för att inte känna den här filmen.

Trots en specificitet som präglas av en regnbågsfärgad värld samt georgisk och turkisk kultur – som stora delar av publiken inte kommer att ha någon personlig koppling till – är det här en universell berättelse om relationer, personlig utveckling och acceptans, som är omöjlig att värja sig för.

Jag vet inte hur många gånger under filmens gång jag kom på mig själv med att sitta och le åt karaktärerna när de bara var sig själva.

Vördnadsfullt porträtt av människan

"Passage" är en uppvisning i hur man som manusförfattare och regissör behandlar sina karaktärer med vördnad. Varje individ som introduceras i handlingen döljer ett rikt liv som får en att vilja djupdyka in i deras världar. Det är värt att stryka under, för få som tittar på Passage kommer att reflektera över hur svårt det är att hoppa in och ut ur karaktärers enskilda liv för att sedan väva dem samman, utan att det känns konstruerat.

Det är bara att lyfta på hatten för hur välskriven och välregisserad Passage är i den bemärkelsen.

Rent tekniskt eller intellektuellt kan jag inte sätta fingret på hur Levan Akin har lyckats med detta konststycke, men emotionellt förstår jag att nyckeln ligger i respekten för människorna i berättelsen. Och det är just i det där som Passage finner sin sanna styrka. En så pass stillsam film med ett relativt varsamt händelseförlopp kräver ofta ansträngning att följa, men här är det okej så länge vi bara får existera tillsammans med karaktärerna.

Mycket mänskligare än så kan det nog inte bli.

"Passage" har svensk biopremiär den 22 mars.

LÄS OCKSÅ: Nya svenska filmer 2024 och Bästa filmerna 2024