Recension: Prey for the Devil (2022)
Ett steg i rätt riktning för exorcism-filmen
Den 2 november är det biopremiär för nya rysaren "Prey for the Devil". Berättelsen bäddar för något eget och vasst, men faller ner i vad som tycks vara exorcism-filmens oundvikliga gap.
Ingen genre är lika utpekad för att vara oinspirerad som skräckfilmen. I synnerhet subgenren demonskräck, som tenderar att överanvända de mest fantasilösa skrämselknepen med knarrande hus där illbådande och övernaturliga skepnader hägrar, och där karaktärer virrar runt i dunkla källare. Undertecknad har sedan länge checkat ut alla sina förhoppningar på genren (hur kan man inte när det största som finns är The Conjuring-filmerna?). Prey for the Devil ingjuter inte på något sätt ny respekt för den övernaturliga skräcken i stort – det skulle krävas ett mästerverk – men den visar åtminstone att det visst går att väcka nytt liv i underkategorin vi kallar exorcism-filmen.
Berättelsen följer nunnan Ann som studerar exorcism på en katolsk kyrka (sådana finns tydligen fortfarande på riktigt) där en professor hjälper henne att utveckla sin förmåga att frigöra personer vars själar beslagtagits av Djävulen. När Ann får i uppdrag att befria en flicka från ondskan som slagit läger i henne känner hon genast en personlig kontakt: kan demonen inuti flickan ha kopplingar till det väsen som Ann är övertygad drev hennes egen mor till döden för en massa år sedan?
"Prey for the Devil" är en uppfriskande tagning på exorcism-filmen
Den banbrytande och ruskigt otäcka ultraklassikern "Exorcisten" (1973) med Max von Sydow karvade vägen för otaliga filmer om exorcism. Men dessa har med endast några få undantag sett mer eller mindre likadana ut. Prey for the Devil har en grundidé som gör den till en uppfriskande tagning på genren. Också för att den utspelar sig i modern tid där det finns ett rimligt tvivel mot det övernaturliga. Men istället för att hålla oss undrandes och på spänn inför Anns potentiellt skrämmande upptäckter när hon undersöker flickan får vi ganska snabbt berättat för oss att demoner visst finns, och att de är aggressiva.
Nej, trots att grunden finns där kan Prey for the Devil inte hålla sig från att gå samma väg som så många andra och kopiera originalet – även i denna exorcism-rulle får vi slåss mot en flicka som går bärsärk och kryper på väggarna.
Men besvikelsen och de alla specialeffekterna till trots, så förlorar filmen sig aldrig i någonting som känns riktigt löjligt. Tvärtom är det här en fullt godkänd rysare som med genomgående vasst skådespeleri håller masken. Den lyckas också med att vara skrämmande, framför allt när uppgörelsen med människa och demon når sin kulmen.