Recension: De åtta bergen (2023)
En intern och extern upptäcksfärd på den alpiska bergshjässan
Felix van Groeningen och Charlotte Vandermeerschs "De åtta bergen" är en tidssvepande berättelse om obeveklig vänskap, familj och självupptäckande – allt fast förankrat i de natursköna bergstopparna i norra Italien.
12-åriga Pietro (Andrea Palma) kommer från en välutbildad familj som, till följd av faderns jobb, behöver spendera sommaren i en lantlig bergsby, långt borta från Turins storstadsmyller. Där möter han jämnåriga Bruno (Francesco Palombelli), som baserat på de yttre förutsättningarna är hans raka motsats.
Bruno kämpar med skolan och har en ansträngd hemsituation, men det som kommer föra de båda samman är deras gemensamma kärlek för naturen och upptäckandeglädjen. Detta kommer understrykas när Bruno blir medbjuden på en ögonöppnande bergsvandring i Alperna med Pietro och hans far, en far som i sin tur kämpar med att finna förståelse för sin son.
De åtta bergen är en storskalig berättelse om människans mest intima begär och stridigheter. Filmen sträcker sig från pojkarnas barndom, där omvärldens skönhet breder ut sig inför deras uppspända ögon, till det att ungdomlighetens smekmånad är över och de som vuxna (då spelade av Luca Marinelli och Alessandro Borghi) måste navigera sig igenom verklighetens ebbar och floder.
Vi får bevittna vänskapen mellan Pietro och Bruno formas och växa i de unga åren för att senare i livet gå isär och sedan återanknytas, med en evig konstant som för alltid sammankopplar deras öden – berget de besökte den där dagen många år tidigare.
En innerlig naturupplevelse
Det är svårt att inte bli hänförd av De åtta bergens odestillerade godhet. Det är en film som talar till människans renaste och mest beundransvärda instinkter. En stoisk men inte sällan komplicerad lovsång till naturen och vår strävan efter självförverkligande. Självförverkligande som inte grundar sig i prestationer eller objektiv framgång utan snarare i sinnesro och lycka på det mest avskalade planet.
Filmen besitter en hudnära mix av vemod och längtan, där fokus snarare ligger på ljuset i slutet av tunneln än mörkret de föranleddes av. Denna bitterljuva konflikt accentueras av vår egen Daniel Norgren vars lena stämma och akustiska gitarr följer som en röd tråd genom filmen.
Det är uppenbart att regissörsduon lagt ner sina respektive själar i förverkligandet av detta livliga själasökande, vars intentioner känns alltid innerliga. Trots dess beundransvärda kvalitéer finner jag det svårt att till fullo bli tagen av innehållet bortom den lyriska naturromantiken.
I det massiva landskap som filmen till stor del utspelar sig minskar våra huvudkaraktärer i storlek och sett till filmens utförande, tyvärr också i betydelse. I vad som känns som en släng av "Malick-sjukan" känns våra huvudkaraktärer ofta underordnade den allsmäktiga existensen som de försöker hitta sin plats inuti. Konflikterna de ställs inför framstår ofta vaga och outtalade till den gräns att inte ens de bedövande vackra avbildningarna av Alpernas böljande berg helt kan väga upp för dess tillkortakommanden.
De åtta bergen går nu att se på bio.