Recension: Forever (2023)

Hur många filmer om damfotboll finns det? Inte många, fick jag veta precis innan pressvisningen. Men nu finns det alltså en till, och bra är den med, dessutom.

Forever är regisserad av Anders Hazelius och handlar om de 15-åriga tjejkompisarna Mila (Flutra Cela) och Kia (Judith Sigfridsson), men mest om Mila. Hon lever för fotboll medan Kia tycks leva för sig själv och sina vänner.

Det är en mycket lyckad gestaltning av vänskap vi får ta del av, naturtrogen och allt det där. De unga skådespelarna är utmärkta i sina roller och det går inte en sekund utan att jag köper deras kemi. Det vi ser är äkta vänskap på film. Det är nästan så att man undrar hur mycket de spelar och hur mycket de är.

Drömmer om att spela på Ullevi

Rent dramaturgiskt bjuds vi inte på några direkta överraskningar. Precis som det brukar vara i sportfilmer är själva spelplanen mest en motor för karaktärernas strävan och en sorts symbol för deras interna strider. Mila vill bli en "kvinnlig Zlatan" och spela på Ullevi, men fotbollen är också den enda världen hon känner att hon kontrollerar och – kanske framförallt – glänser i. Hon är dålig i skolan, morsan är trött på att hennes lögner, lämnade hon Kosovo för att dottern skulle sumpa sin framtid?

Men när en ny tränare kliver in i laget, en f.d. landslagsstjärna, tappar Mila kontrollen även på fotbollsplanen. Tränaren (Agnes Lindström Bolmgren) är inte ett dugg imponerad över den unga talangens divafasoner. Sedan har vi ju också problemet med killar, särskilt en lockig sådan som Kia gillar – kanske ännu mer än Mila till och med? Jävla killar!

Forever är kanske inte en film som överraskar, men vi bjuds på ett oerhört kompetent hantverk och exemplarisk skådespelarkemi. Detta är en film jag tycker att du ska se. Den skjuter mitt i mål (förlåt, gick inte att låta bli, försökte hålla mig).

"Forever" har svensk biopremiär den7 juli.