Recension: Ghabe (2020)

Mitt under flyktingvågen sommaren 2015 anländer den unge Monir till Sverige med sin kusin. Tillsammans har de lämnat kriget i Syrien bakom sig och i Sverige får de bo i en stuga ute på landet, långt bort från civilisationen. Monir spenderar dagarna i ensamhet ute i skogen, tills han en dag möter Moa. Tillsammans finner de trygghet och glädje i varandras sällskap, men kan Monir verkligen försonas med sitt förflutna?

Ghabe är en svensk film om migrationskrisen i Europa under 2015. Men i stället för att slå på den stora trumman och berätta en bred historia, ligger fokus här på en liten skara flyktingar och deras upplevelser som nyanlända i Sverige.

Ghabe är som absolut starkast under den första halvan av filmen. Där ligger något otroligt spännande i att följa Monirs nyfikenhet och äventyrslust när han vandrar genom den tysta skogen. För oss är den svenska naturen vardag, men för honom är det en outforskat oas som skänker lugn och trygghet, långt bort från krigets fasor.

Tyvärr håller inte den andra halvan av filmen samma nivå som första. Mot slutet eskalerar dramat och blir onödigt aggressivt, något som mest ger intrycket av att filmskaparna inte riktigt litar på att publiken hajar grejen. Ghabes styrka ligger i det lugna och subtila, vilket innebär att när penseldragen börjar bli för stora, blir berättelsen också övertydlig och tappar sin finkänsliga träffsäkerhet.

På det hela är Ghabe en intressant film som närmar sig mycket som är aktuellt i Sverige i dag. Det är också en berättelse om att vara ensam på en okänd plats, något säkert många kan relatera till. Kort sagt finns här en bra historia, men Ghabe hade ändå varit en mycket bättre film om den löpt linan ut och behållit den subtila historien hela vägen.

Läs också vår recension på The Trial of Chicago 7.