Recension: Joker: Folie à Deux (2024) – ett jungianskt kammarspel
Ömsom vin, ömsom vatten i bitvis briljant psykomusikal
"Joker: Folie à Deux" blandar drama och musikal i en imponerande intellektuell övning som tyvärr också måste offra mycket för att möjliggöra visionen om att bli filmhistoriens dyraste fotnot.
Det har gått fem år sedan vi fick bekanta oss med Todd Phillips unika och becksvarta tolkning av den sköra, utstötta Arthur Flecks (Joaquin Phoenix) förvandling till jokern – en i det närmaste unisont hyllad berättelse som ledde till hela elva Oscarsnomineringar, men också en debatt om maskulinitet och incelkultur. En debatt som Todd Phillips gärna säger sitt om.
När vi åter får stifta bekantskap med ett Gotham som känns brutalt rått och jordnära (mer Scorsese eller Fincher än Burton eller Nolan) inväntar en institutionaliserad Arthur Fleck sin uppmärksammade rättegång. Bakom lås och bom träffar han något labila Harleen "Lee" Quinzel (Lady Gaga), som fattat tycke för Arthur Flecks publika persona. Det leder till att en, för Arthur frigörande, kärlekshistoria tar fart samtidigt rättegången närmar sig.
Raka motsatsen till vad publiken förväntar sig
Fotot är brutalt vackert och kärlekshistorian berättas i mångt och mycket genom färgglada musikalnummer, som bryter av från institutionens karga korridorer. Joaquin Phoenix är lika kusligt bra som sist och Lady Gaga, som själv byggt ett så starkt alter ego att det bara hade känts fånigt att skriva ut hennes riktiga namn, är förstås född till att spela Harley Quinn i just den här filmen.
För Joker: Folie à Deux är en film som brottas med just frågan om alter egon och personor. Ett Jungianskt kammarspel – om man så vill. När vi nu har fått det överstökat så är det kanske också dags att jag avslöjar att den här filmen inte kommer att vara vad stora delar av publiken förväntar sig och vill ha, utan rentav raka motsatsen. Att Todd Phillips väljer att göra uppföljaren till just en musikal, den kanske minst stereotypiskt oskönt grabbiga genre som finns, är ingen slump och Joker: Folie á Deux spenderar varje sekund av sina två timmar och tjugo minuter med att på olika sätt hytta med näven mot snubbarna som älskar Jokermyten av fel anledningar.
En välproducerad fotnot
På många sätt tycker jag att det är helt briljant och älskar faktumet att Phillips vågat följa sin vision fullt ut. Det råkar också vara väldigt navelskådande, onödigt meta och lite glädjelöst.
Kanske är det för att jag tror och hoppas att de flesta ändå förstod vad Phillips ville förmedla i den första filmen. Kanske var debatten 2019 mer intensiv än jag minns den. Kanske är det för att jag inte lever i ett lika polariserat land som USA. Men jag vill tillåta mig själv att ha två tankar i huvudet samtidigt – hylla idén till skyarna, men kritisera utförandet.
Man hade kunnat hamra in samma poänger som Joker: Folie à Deux förmedlar även med ett mer engagerande och mindre enkelspårigt manus, som inte medvetet reducerar sig självt till blott en dekonstruktion av den första filmen. Då hade Lady Gaga fått blomma ut som hon förtjänar och tittaren kunnat bjudas på mer vändningar, snarare än mötts av vad som känns som en riktigt välproducerad fotnot eller ett efterord för två hundra miljoner dollar.
En film att älska eller hata
Joker: Folie à Deux kommer att älskas och hatas. Problemet är att de som hatar den kommer att göra det för att poängen flyger rakt över huvudet på dem, trots att det är just dessa personer som Todd Phillips är intresserad av att ha en dialog med. Eller som åtminstone två snubbar på toaletten efter visningen sa: ”Jag är lite besviken, det känns ju typ som att den slutade precis när den skulle dra igång.” Du får se om du håller med när du sett filmen och tittat dig i toalettspegeln.
"Joker: Folie á Deux" har biopremiär onsdagen den 2 oktober. Den som vill ha fler Batman-skurkar i sitt liv, gör rätt i att se TV-serien "The Penguin" på Max.