Recension: Monster (2023) – Så bra är årets mest uppskrivna dramathriller
Guldpalmsvinnande regissören är tillbaka
Mobbning, ensamhet, nedstämdhet, kamratskap är bara några exempel på teman som belyses i guldpalmsvinnaren Hirokazu Kore-edas nya drama som finns att se på landets biografer från och med i dag. Filmtopps Oskar Gustavsson Klingenstierna har sett filmen och vandrar ut från biosalongen med ett leende på läpparna.
Den internationellt hyllade regissören Hirokazu Kore-eda är åter aktuell med en engagerande film. Hans tidigare film Shoplifters (2018) blev belönad med Guldpalmen och fick en Oscarsnominering för Bästa internationella film. Därefter har han gjort La vérité (2019) med Ethan Hawke och Juliette Binoche samt Min vackra stjärna (2022) som tar sin utgångspunkt i barnförsäljning. Kore-edas nya film belönades på filmfestivalen i Cannes för Bästa manus och har därefter fått mer än god kritik från filmvärldens recensenter.
Sonens nedstämdhet blir början på något nytt
Den ensamstående mamman Saoro (Sakura Ando) bor tillsammans med sin son Minato (Soya Kurokawa), som är på god väg att kliva in i tonårslivet. Mamman är, efter att hans pappa avlidit, mån om att sin son ska ha det bra. Sonen är å andra sidan inte speciellt intresserad av att hålla sig för sig själv och sina tankar. En dag blir hans tystnad och nedstämdhet för mycket för mamman och hon får nys om att magister Hori (Eita Nagayama) brukat våld mot Minato. Hon stämmer möte med Hori som menar att det hela är ett missförstånd. Hela mötet får tvärstopp där ord står mot ord och rektorn (Akihiro Tsunoda) som också närvarar har inte mycket mer att säga än att det är beklagligt.
Därefter får vi följa händelseförloppet ur Horis och Minatos perspektiv. Till en början tror man att det är en typisk kriminalare där vi i publiken blir tilldelade olika pusselbitar som sedan tillsammans ger en fullständigt sanningsenlig bild att det som inträffade. I detta fall får vi en annan variant. Det går att tydligt dela upp filmen i två halvor där första halvan är en något lite för lång uppbyggnad till den andra halvan där vi på ett djupare plan får möta Minato och hans mobbade klasskamrat Yori (Hinata Hiiragi).
En fin och tänkvärd film
Om man har sett Shoplifters (2018) kommer man att känna igen Kore-edas begåvning för att skildra huvudpersonerna på ett närgånget vis. Minato och Yoris begynnande starka vänskap är en fröjd att se. Jag tänker tillbaka på det emotionella ungdomsdramat Bron till Terabitia (2007) som på liknande vis lyfter fram ungdomars behov, och förmåga, att leka och fantisera ihop en egen värld. En scen som verkligen sätter sig på näthinnan är när Minato och Yori springer i ett stort fält med lera i ansiktet och ett leende på läpparna.
Monster lyfter även fram viktiga frågor kring hur pass utsatta elever kan vara inom skolans, ibland, instängda och ångestframkallande väggar. Den skildrar hur det är att bli kallad för ”monster” inför sina klasskamrater och bli beskylld för både det ena och det andra utan att någon säger ifrån. Ryuichi Sakamotos stillsamma, men ack så stämningssättande, pianoarrangemang bör även lyftas fram som en viktig komponent i detta drama. Sakamoto gick tragiskt bort drygt en månad innan filmens premiär och i eftertexterna tillägnas filmen honom.
Sammanfattningsvis är en det en fin och tänkvärd film som får mig att gå ut från biosalongen med ett leende på läpparna. Det är snudd på en femma i betyg, men blir istället en stark fyra.
”Monster” går att se på landets biografer från och med i dag, den 22 december.