Recension: Queer (2025) – en konstnärlig film utan någon riktning

”Ett stort slöseri med tid”

Konst har form, mening och är ofta ute efter att uttrycka något. När du står i ett museum och tittar på en målning finns det alltid människor som är uppenbart rörda av den vackra gestaltningen, medan andra kollar på klockan och undrar när det är dags att gå hem. Så kändes Luca Guadagninos Queer för mig; som en visuellt vacker film men samtidigt ett stort slöseri med tid.

I huvudrollerna ser vi James Bond-stjärnan Daniel Craig som William Lee och Drew Starkey som Eugene Allerton.

Konsten att kommunicera

William Lee lever ett ensamt liv bland andra exilamerikaner i 1950-talets Mexico City. Han fördriver sin tid på barer, jagar efter snygga killar, tills han en dag hittar den unga ex-militären Eugene Allerton. Lee blir besatt. Tiden för korta möten är över – nu vill han ha någon som ger mening med livet.

Medan jag håller fast vid min tidigare åsikt måste man ge beröm till Craigs prestation. Lee är en ensam man, och även om han ibland känns som en jobbig person har han uppenbart många lager. Lee och Allerton har påtaglig kemi, som bara blir mer magiskt när man ser hur de pratar, rör, och älskar varandra. Problemet de står inför är att de inte alltid kan kommunicera. Det är även det som leder Lee till att hitta ett sätt att prata utan att säga något – förmågan att kommunicera telepatiskt.

Konst är en individuell sak, och jag erkänner att jag inte alltid förstår mig på den här filmens innebörd. Det går dock inte att neka skönheten i de ofta surrealistiska scenerna som finns utspridda i Queer. Samtidigt som illusionen ett fåtal gånger bryts på grund av klumpig animation är det en ytterst sensuell och artistisk upplevelse.

Påtvingade sexscener och en berättelse utan riktning

När man ger sig in i filmen förväntar man sig en kärlekshistoria mellan två män under en tid när det var mindre acceptabelt. Det får vi också såklart, då filmen inte hade varit något utan Lees och Allertons förhållande i bakgrunden. Samtidigt stoppar filmen en penis i ansiktet på tittaren för att det ska säga något. För att vi ska få någon slags ”intim” förståelse som inte går att kommunicera på något annat sätt.

Medan sexscener i filmer kan vara viktiga för att visa mänskliga förhållanden och intimitet kändes det som att regissören valde att stoppa in onödigt många av dem för att försöka övertyga tittaren om något som vi redan har förstått.

Allt det händer under den första delen av filmen. Men när Lees beroende av narkotika introduceras bjuds vi på den ena feberdrömmen efter den andra. Medan det kan vara bra för att visa vad för slags tillstånd karaktärerna befinner sig i använder filmen det många gånger för att driva berättelsen i riktningar som känns mer spontana än genomtänkta.

Kärleksberättelsen mellan Lee och Allerton ändrar plötsligt riktning och blir en färd till Sydamerikas regnskogar och en jakt efter telepatiska krafter – ett moment som hade kunnat bytas ut mot ärlig kommunikation. Det var även vid den delen jag kollade på klockan mest, och undrade när filmen äntligen var över.

Om du är ute efter en artistisk film hade jag definitivt rekommenderat ”Queer”, men annars ber jag dig att välja en annan film den 14 mars när den har premiär på bio.