Recension: She Came to Me (2023)
Lagom rolig dramakomedi med starkt utbud av karaktärer
Filmfestivalen i Berlin inleddes under torsdagskvällen med att visa Rebecca Millers nya dramakomedi om en kompositör med sviktande kreativitet. Filmtopps Oskar Gustavsson Klingenstierna var på plats när världspremiären av filmen ägde rum.
På pappret är det en stark ensemble med Oscarsbelönade Anne Hathaway och Game of Thrones-skådisen Peter Dinklage i täten. Regissören, och tillika manusförfattaren Rebecca Miller har bland annat Maggies Plan (2016), The Private Lives of Pippa Lee (2009) och The Ballad of Jack and Rose (2005) på sitt CV. Den sistnämnda visades för övrigt också på Berlins filmfestival när det begav sig.
Vi möter den ångestladdade, tvivlande och skygga operakompositören Steven Lauddem (Dinklage) som kämpar för att få färdigställa ett nytt verk. Det är tänkt att bli en storslagen comeback. Saker kommer dessvärre i vägen, dels hans sinande inspiration, dels att han har en förmåga att hamna i de mest konstiga situationer. Hans fru, Patricia (Hathaway), är raka motsatsen. Hon är terapeut och ett energiknippe ut i fingerspetsarna. Humorn uppstår framför allt i kontrasterna dem emellan och skapar många minnesvärda scener. Extra kul är att se Dinklage spela mycket med sitt minspel för att uppnå humor.
Marisa Tomei får mest uppmärksamhet
Parallellt följer vi en annan familj där mamman (Joanna Kulig) arbetar som städerska hos paret Lauddem och där hennes dotter Tereza (Harlow Jane) har ett hemligt förhållande med deras son Julian (Evan Ellison). Den som dock stjäl mest rampljus under filmens gång är Marisa Tomei, som spelar en sexmissbrukare bosatt på en båt. Hon spelar åt det tokiga hållet och i samspel med Dinklage uppstår de mest roliga scenerna. Hennes roll, Katrina, blir även en stor inspirationskälla för den deprimerade operakompositören och ju längre filmen går, ett bekymmer.
She Came to Me
Styrkan i filmen ligger främst på det rika karaktärsutbudet där det är svårt att säga vem som verkligen har huvudrollen. Det ska betonas att detta inte är gapskrattens dramakomedi, utan komiken tar sig uttryck i småfniss då och då när vardagens scener spelas upp. Svagheten ligger i att det blir många olika historier som löper jämsides och inte får den tid att blomma ut som de förtjänar. När halva filmen har gått är det som att visa intriger glöms bort och berättelsen tar en annan vändning. När jag, samt publiken på cirka 2 000, går ut från den enorma biosalongen är det många lösa trådar som antingen lite slarvigt löstes upp mot slutet, eller inte alls.
Det är ännu inte fastställt när filmen blir tillgänglig i Sverige.