Recension: The Hunger Games: The Ballad of Songbirds and Snakes (2023)

När ett ännu ungt Hungerspel står vid dörren för tionde året i led står 18-årige Coriolanus Snow i dess rampljus. Spelen är ännu i sitt fosterstadium och upplägget som vi känner till det, med Katniss i spetsen, är långt ifrån lika glamouröst. Deltagarna behandlas snarare som boskap än som världens privilegierade idoler och älsklingar. Bland dessa olyckligt utvalda ser vi Lucy Gray (Rachel Zegler), flickan från distrikt 12 som hamnar under Snows beskyddande vingar då han och hans kamrater tvingas agera mentorer för ungdomarna i ett försök att höja tittarsiffrorna.

Slår ut sina vingar

Jag hade två farhågor innan jag bänkade mig framför The Ballad of Songbirds and Snakes. Den första var att jag, som följt serien sedan yngre dagar, inte skulle känna lika hårt för denna film som jag gjorde för den första. Världen som jag har vuxit i, både i mitt hjärta och på bredden, har blivit en mycket mörkare plats på tio år och jag undrade om jag – en kantstött kvinna som blivit bedövad av all misär vi får ta in varje dag i media – skulle kunna bli berörd på samma sätt. Faktiskt blev jag nästan rekordsnabbt illa berörd då jag blott två minuter in kände hur det vände sig lite i magen. Det var en ”positiv” överraskning, troligtvis till följd av den högre åldersgränsen än vad de första filmerna hade. Det är med andra ord en film som följer med sina gamla fans och inte bara räcker ut en hand åt nya.

Min andra farhåga var att en film som utspelar sig kring Hungerspelen skulle bli alldeles för lik ettan. Denna farhågan flög med ens ut genom fönstret då vi inte bara får se hur annorlunda tävlingens deltagare behandlas, hur torftigt och snålt allting runt omkring spektaklet är, utan även då vi får se tävlingen ur eliten och dess grundares perspektiv. Det är mitt i all denna smuts som filmen står ut och glänser med sina egna vingar.

Billiga knep när millennials vallas till biograferna

Jag är en sann misärmissbrukare som tycker att Snabba Cash-filmerna är riktigt party. Andra tragiska filmer, som 99 Homes (2014) och den lite mer aktuella Pain Hustlers (2023), är ”feel bad”-filmer som står högt i kurs för mig. Men det kan bli lite för mycket av det goda. Genom nästan tre timmar upplevde jag bara ett enda tillfälle då jag fick simma upp mot ytan, från det dunkla mörkret, och kippa efter andan. Givetvis förmedlar det förstås på bästa sätt hur man ständigt måste vara på sin vakt i en värld som Panem, men även en elände-junkie behöver få stanna för att lukta på de vita rosorna emellanåt.

Något som har trendat mycket på senare år, när min flock av millennials ska vallas till biograferna, är att vifta med referenser framför oss som om vi vore lättroade småbarn. Detta har tryckts in i våra sinnen med full kraft, vare sig vi vill eller inte, och det verkar ändå ha haft bra utdelning åt filmjättarna. Själv känner jag mig inte lika kittlig och det är med höjda ögonbryn som jag sitter på min höga häst och fnyser åt pöbelns nostalgirunkande, både efter Ghostbusters: Afterlife (2021) och Super Mario Bros. Filmen (2023).

Med hjärta och hårlockar vita som snö

Songbirds and Snakes hade mycket väl kunnat trilla i samma fälla och skamlöst använt sig av tonvis av referenser. Referenserna finns såklart där, det är ju en föregångare trots allt, men det är på ett omsorgsfullt sätt och inte lika forcerat. Inbitna fans belönas medan många av detaljerna kommer att flyga över huvudet på den mer vardagliga filmtittaren. Det är alltså inget som distraherar eller tar all fokus från vad filmen vill berätta, vilket är sin egen berättelse, inte vad som har funkat förr.

Som helhet gillar jag vad jag ser. Tom Blyth som huvudrollen Coriolanus Snow möts av samma höga standard som resten av gänget han spelar mot. Den knyter ihop säcken bra om hur denna fagra, unga påg – med både hjärta och hårlockar vita som snö – formas och så småningom korrumperas av sina ambitioner och ser dagens ljus en sista gång efter att monstret, så som vi känner honom, snirklar sig in i och hans själ. ”Snow always lands on top” som han säger, och det är precis på toppen som han hör hemma.

Det är som en mycket, mycket mörkare version av The Founder (2016) med guldgubben Michael Keaton och jag hurrar och hungrar efter mer av Snows illvilliga list och maktspel.

"The Hunger Games: The Ballad of Songbirds and Snakes" har svensk biopremiär den 17 november.