Recension: Tillsammans 99 (2023)

Att ge sig på en älskad klassiker efter ett kvarts sekel är givetvis ett riskspel. Kanske ännu mer så när man inte har släppt en film på tio år. Det tycks dock inte avskräcka Lukas Moodysson som nu gör just detta.

Betydligt mer ångesttung

Med Fucking Åmål (1998) och Tillsammans (2000) blåste regissören nytt liv i Filmsverige och blev en internationell kritikerfavorit. Därefter följde en samling kolsvarta filmer dramer, och en sedan, i mitt tycke, överskattad comeback med Vi är bäst (2013). Jag var betydligt mer förtjust i efterföljande Gösta, som gjordes för HBO med en sorts "Nazarin"-huvudrollsfigur, som bara vill vara en god människa. Något resterande karaktärer direkt utnyttjar. Träffsäkert, ganska filosofiskt och mycket roligt.

Tillsammans 99 fortsätter inte i den andan, utan är betydligt mer ångesttung. Redan i originalfilmen bestod kollektivet av en samling självcentrerade, irriterande individer – men de trodde åtminstone på någonting (även om det ofta var i poserandets syfte) och stod i perfekt kontrast till barnens träffsäkra kommentarer om de vuxnas ageranden.

Världens minsta kollektiv

I den nya filmen är fördelningen annorlunda. Här är det 5 procent ljus, 95 procent mörker. Karaktärernas dåliga egenskaper är uppblåsta, stundom närmast outhärdliga. De är bittra, de är elaka, de är totalt egocentriska – med undantag för Göran (Gustaf Hammarsten), som inte vill annat än att hålla sina hippiedrömmar vid liv. Han är fortfarande en glad och rysligt medgörlig figur. Tillsammans med "Klasse" (Shanti Roney) utgör han "världens minsta kollektiv" och retar omedvetet gallfeber på sin passivt aggressiva kamrat. För att blåsa lite liv i bygget arrangerar Klasse en återträff på Görans 60-årsdag och till födelsedagsbarnets extas stormar det gamla kollektivet in i hans liv igen, samt Peter (David Dencik) – en trevlig, smått märklig man som vet allt om dem, men som ingen vet vem det är.

Det är väldigt kul att se hela gänget samlat – Göran, Klasse, Erik (Olle Sarri), Lena (Anja Lundqvist), som har med sig sin dotter (Clara Christiansson Drake), Anna (Jessica Liedberg), Elisabeth (Lisa Lindgren), Signe (Cecilia Frode), Sigvard (Lars Frode), Fredrik (Henrik Lundström) ja, till och med Birger (Sten Ljunggren). Senare dyker också Lasse upp, som i förra filmen spelades av Ola Rapace, men nu av Jonas Karlsson. Mycket är sig likt, men ingenting är detsamma. Alla utom Göran och Klasse har nämligen gått vidare med sina liv. Anna är exempelvis framgångsrik författare, medan Signe jobbar på TV och Lasse är teaterregissör.

Alla har sina egna paradscener

Skådespelet ligger genomgående på en mycket hög nivå. Lukas Moodysson har alltid varit en utmärkt skådespelarregissör och Tillsammans 99 är inget undantag, här får några av Sveriges absoluta toppskikt skina. I ett underbart, tragiskt ögonblick läser David Dencik en dikt, som skulle döda stämningen på vilken fest som helst, med sådan genuin övertygelse om att den ska passa in, och under ett slags klimax ska Olle Sarri göra upp med kollektivets "skuld" för deras, i hans tycke, politiskt naiva och obalanserade vänsteråsikter. Stämningen går från dålig till dödsdömd – men inte bara för att Eriks knytnävarna hänger i lyften, utan också för att hela sekvensen blottgör de andras avsaknad av empati och förståelse för någonting annat än dem själva. Bara några sekunder in i hans tal, långt före han börjar kritiserar deras tidigare ideal, börjar de tröttna och ber honom att skynda på. I stort sett har alla sina egna paradscener, men de finns få gemensamma. Även om det stärker känslan av hur splittrat det gamla kollektivet är, saknar jag fler enade och enande scener.

Kanske är det därför som Tillsammans 99 fungerar sämre sett till helhetskänslan. Humorn kvävs för ofta av den tjocka ångestfilten som ligger över rummet och jag tycker inte heller att slutdestinationen kändes tillräckligt givande. Men känslan är att detta är en film som tjänar på att ses om, den är helt enkelt väldigt annorlunda från vad man kan tänka sig – samtidigt som Moodysson verkar vara ganska fixerad vid att blicka tillbaka till den gamla filmen. Det är ett märkligt spel mellan publikfrieri och dess totala motsats, som krockar mer än vad det går hand i hand.

"Tillsammans 99" har biopremiär den 13 oktober.