Ruva (2022)

Som de flesta skräckfilmer är det bästa sättet att ge sig in i Ruva helt blind. Ni trogna skräckfans där ute som följde det rådet och hoppade in i Fresh(2022) ovetandes, visst blev ni inte besvikna? Och ni som gav er in i biosalongens mörker för att grotta in er i Jordan Peeles Us (2019), jag garanterar att ni inte ångrade någonting. Det finns en särskild plats i underjorden för de som spoilar filmer och extra litet hörn för de trailers som avslöjar precis allt filmen handlar om. Men om du absolut måste se trailern för att att ge Hanna Bergholms långfilmsdebut en chans så kör till. 

Den unga gymnasten Tinja (Siiri Solalinna) gör allt för att möta sin mors (Sophia Heikkilä) förväntan av perfektion. Familjen spenderar varje vaken minut framför moderns kamera där hon målar upp ett liv av lycka och felfrihet för sina följare. Det skulle inte förvåna mig om hon även smög in selfiepinnen under dörrglipan på natten också för att spela in sin dotters harmoniska snarkningar. 

En dag, mitt under en av dess vloginspelningar, kraschar en fågel rätt in i familjens skära vardag. Det finns inget rum för skrupler i moderns vision så när hon vrider nacken av det lilla djuret hemsöks Tinja av dess döende skrik. När hon beger sig ut i skogen för att avsluta dess lidande finner hon dock ett ägg. Skuldkänslorna tar över och hon tar med sig ägget hem för att ta hand om det. Föga vet hon vad hon har gett sig in på.

Jag älskar den här eran av skräck och thrillers som ifrågasätter och parodierar dagens samhälle i stort och smått. Även om huvudpersonerna i Ruva är lite väl urmejslade karikatyrer för att vara genuint obehagliga så finns det ögonblick där deras symboliska kommentarer om dagens digitala press väcker kräkningsreflexerna. Det är framförallt modern som hade tjänat på att skruvas tillbaka lite för redan de första minuterna visar hon med sina vassa, rosalackerade naglar att hon är ett feminint odjur i modern kostym. Det anas ett mörker i henne, en komplicerad karaktär, som dessvärre skalas tillbaka till en enkel stereotyp. 

Modern är ett monster med den senaste iPhonen, men det är barnen som är de sanna skräckexemplen på vad nästa generation växer upp till att bli. Sonen och den exakta kopian av den beigea villapappan är en ung Norman Bates med bubblande moderskomplex som bara väntar på att kläckas. Obehaget den ungen väcker påminner om The Babadook (2014) som skapade mer skräck för oss själva än det faktiska monstret. Tinja däremot är ett utmärkt exempel på på en ung flicka som sakta krackelerar men som håller upp en skimrande fasad. Som den mest flerdimensionella karaktären är det både upplyftande och hjärtskärande att se henne ta hand om ägget som sitt eget barn. Hon är den komplicerade protagonisten som lyfter upp Ruva från paroditräsket och faktiskt ställer frågor om var den sanna skräcken verkligen ligger: i monstren vi skapar eller monstren som tvingas på oss?

Skräck som skapar empati?

Så vad gömmer sig i det där ägget egentligen? Som redan nämnt, det bästa är att inte veta. Det bästa är att följa Tinjas adoptivbarn genom hennes ögon och förundras och definitivt traumatiseras av dess sporadiska bevis på kärlek till sin mor, inte helt olika Tinjas gester till sin egen. Det som gör Ruva så fascinerande är att den genom skräck och blod skapar empati för vad som onekligen borde väcka illamående och obehag. Man tittar genom fingrarna på den slemmiga varelsen och man kan inte undgå att tänka att jämfört med vissa andra i det där blomstertapetserade huset så är den kanske inte så illa. Kanske. 

Är du redo att omfamna dina inre moderskänslor? Alternativt moderskomplex? Var än skon passar så går Ruva på bio nu.

• 11 skräckfilmer många missat men måste se
• Alla biopremiärer i April
• Cracow Monsters (säsong 1, avsnitt 1-4)