Recension: Scapegoat (2024) – ett eldprov för tålamodet

I ett regnigt Malmö fick en nöja sig med ”sol i sinne, brun inne” på galapremiären av Scapegoat på Nordisk Film. Biografens både bokstavliga och bildliga värme nådde nästintill religiöst in i mitt hjärta när jag tog försiktiga steg in på den plaskvåta röda mattan, jackan togs av och ett glas bubbel fyllde min hand. För en stund känns framtiden ljus och hoppfull när jag dessutom ser en enorm bytta popcorn vänta på mig vid min utfällbara stol.

Det är en känsla av att ”Gud ler mot mig” som jag inser att jag inte ska få vänja mig vid.

"Ett av Guds största eldprov för min karaktär"

Jag är ingen tålmodig kvinna. Det är en av mina brister som människa och jag letar under filmens gång febrilt fram det lilla sandkorn av tålamod jag har kvar. Scapegoat är ett av Guds största eldprov för min karaktär och det är med motståndsfull kraft jag ger mitt allt ända in i det sista för att inte ge efter för dessa svagheter. Halvvägs igenom välter väggarna omkring mig och Lucifer pekar sitt föraktfulla finger mot mig. Jag har gett upp. Jag har tröttnat. Både ”danskjäveln” (Dejan Cukic) och prällen (Linus James Nilsson) stirrar besviket på mig. Och stirrar. Och stirrar. Och stirrar...

Faktum är att om insamlingsbössan i kyrkan hade fått ett mynt var gång någon karaktär stirrade tomt mot intet så hade vi kunnat rädda hela världen från fattigdom.

Huvudorsaken till min underkastelse åt mörkrets krafter är berättartekniken. Ofta matas vi med begreppet ”show, don't tell” som det ultimata sättet att göra film men i Scapegoat används ingetdera. Det är en film som är så subtil och sparsmakad, likt en nunnas löften om avhållsamhet från materialistiska egendomar, att jag till slut bönar och ber om att få någon som helst substans. Någonting jag faktiskt kan ta på. Men likt många böner före mina står dessa inför Herrens döva öron.

Fotot är "ett konstnärligt ögas arbete"

Jag har i mina senaste recensioner av svenska filmer pratat mig väldigt varm om just fotot. Scapegoat är absolut inget undantag. Det är ett konstnärligt ögas arbete och det märks i både det jordiga och varma färgschemat och de finurliga vinklarna. Bland annat är det en scen som jag undrar ”Var kommer den röda reflektionen i vattnet ifrån?” innan jag inser att det är en reflektion i en backspegel, vilket är snyggt.

Detta nästintill enda som jag kom att uppskatta med filmen blev tyvärr också en av de saker jag så småningom kom till att känna min syndiga vrede över. Det finns absolut ingen Guds nåd för den som tycker att nog är nog, för alla dialoglösa scener, hur vackra de än är, fortsätter i all evighet, precis som helvetets oändliga lågor som står i brand för oss syndare.

Det är först när biosalongen fylls med Guds heliga ljus ånyo som jag känner mig återuppstånden. Några skådisar och filmskapare är på plats och ett skämt dras om att Dejan Cucik, som spelar filmens antagonist, inte är ond för att han är serb utan för att han är dansk. Jag skrattar lite och känner mig alltjämt nöjd att filmvisningen åtminstone slutade ”on a good note”.