Silence (2017)
En magiskt vacker och effektfull religionskonfrontation
I Silence skildrar Martin Scorsese konsekvenserna av spirituell kollision mellan Kristendomen och Buddismen i 1600-talets Japan. På ett oerhört säkert sätt målar Scorsese upp ett mänskligt helvete på jorden, där de moraliska gråzonerna är stora och de existensiella frågorna många.
De två portugisiska jesuitprästerna Rodriguez (Andrew Garfield) och Garupe (Adam Driver) bestämmer sig för att fara till Japan, med syftet att lokalisera deras försvunne mentor Father Ferriera (Liam Neeson). Väl framme tar de hjälp av en grupp kristna japaner i sitt sökande och försöker samtidigt sprida guds ord vidare. Dock möts de främst av ett hårt motstånd i form av den japanska staten, som avskyr katolicismen och till varje pris vill utrota den från sitt rike.
Religionskonflikten påminner en hel del om handlingen i Roland Joffés The Misson (1986), där Jeremy Irons och Robert De Niro spelar utsatta präster i Sydamerikas djungel. Båda filmerna belyser förtryckta jesuitprästers situation, och båda har ett magiskt läckert foto. Men där Joffés film mest är en uppvisning av exotiska miljöer är Silence visuella stil mer betydelsefull för berättandet. Rodrigo Prietos kameraarbete får de karga bergen, det disiga havet och de snåriga japanska slätterna att framstå som både inbjudande och skräckinjagande. På ett strålande vis går bildspråkets emotionella motsägelsefullhet hand i hand med filmens tema.
Det är främst genom Rodriguez ögon som Scorsese berättar sin historia. Den unge prästen blir tillfångatagen och utsätts för både fysiska och psykiska prövningar. Trots alla plågor är han fast bestämd att bön är den bästa lösningen. Men hur kan en allsmäktig, älskande fader tillåta japanska kristna bli torterade och avrättade utan att ingripa? Allt Rodriguez behöver göra för att rädda dessa människor är att förkasta sin egen tro. Förgäves försöker han ta kontakt med det andliga, men guds tystnad, Silence, blir allt mer påtaglig. Den inre konflikten prästen brottas med gestaltas väldigt bra av Garfield (Oscarsnominerad för Hacksaw Ridge), som nu får ses som en riktig A-skådis.
What have I done for Christ, what am I doing for Christ, what will I do for Christ? - Rodriguez
Hur som helst känns det som om filmen är lite för lång för sitt eget bästa. Vissa scener är lite väl utdragna - klippsaxen hade gärna fått jobba lite mer. Men Silence blir aldrig tråkig eller ointressant, mycket tack vare Scorseses klanderfria regi. Tortyrscenerna vid havet är riktigt hemska, men oerhört effektfulla eftersom det får mig att fundera: Vad är meningen med allt lidande? Scorsese låter oss själva försöka lista ut svaret själva. Lite klarhet erbjuds i form av en mästerlig, tio minuter lång samtalsscen i filmens slutskede. Just dialogen i den scenen är bland det starkaste, mest nyanserade och mest tankeväckande jag sett på film på länge.
Trots sin något för långa speltid är Silence ett storslaget, gripande och smart drama som jag med all säkerhet kommer att se om. Den platsar på listan över årets bästa filmer Scorsese ifrågasätter sin egen trosuppfattning och ber tittaren att göra det samma. Endast genom att granska oss själva kan vi slutligen komma fram till vilka vi egentligen är: Symboliken när Rodriguez slutligen försonas med sin tro i filmens sista scen är lika tragisk som den är upplyftande.