Recension: Grease: Rise of the Pink Ladies (säsong 1)
Nu är den efterlängtade satsningen här
I dag är det premiär för SkyShowtimes storsatsning "Grease: Rise of the Pink Ladies" som är en prequel till kultfilmen med John Travolta och Olivia Newton-John. Filmtopps Axel Diedrichs har sett de två avsnitten som gjorts tillgängliga och konstaterar att hysterin i tillhörande universum vrids upp ytterligare ett varv.
Grease tillhör den privilegierade skaran med generationsöverskridande klassiker som alltid kommer att synas till i popkulturens blickfång. För även om den första filmen kom ut för fyrtiofem år sedan har det väl aldrig känts som att den någon gång lämnat oss. Trots detta har det bara gjorts en till storfilm för bioduken, Grease 2, som med Travolta och Newton-John ute ur bilden blev en stor flopp. Därför är det en händelse av bastanta slag att SkyShowtime nu ger den stora musikalen chans på revansch med en tiotimmar lång påkostad serie. Det hela utspelar sig fyra år innan Danny och Sandy hittar varandra någonstans mellan bilhuvar och flott.
En tjejs rykte är allt hon har. Så fungerar det åtminstone på Rydell High School där nykomlingen Jane som blir skolans utböling när hennes kille Buddy ljuger om hur långt de gick i baksätet på en bil. Med slut-shame-stämpeln i pannan ser de resterande tonåren ut att bli besvärliga att överleva – tills Jane bestämmer sig för att slå tillbaka. Snart finner hon sig kandiderande mot Buddy skolans elevval med målet att bryta upp dess sociala ordning och göra Rydell High till en mer inbjudande plats för alla. Vid sin kampanjande sida har hon pluggets Loser Squad.
Godisfärgad hysteri
Det dröjer inte många sekunder innan vi förstår att SkyShowtime har blåst mycket stålar på Grease: Rise of the Pink, som de säkerligen hoppas på ska kunna bli ett flaggskepp så som Yellowjackets håller på att bli. Redan från starten slås vi av lika avancerade som hysteriska musikalnummer där varje bildsekvens är späckad med rörelser och kameraarbeten, som får originalet att kännas stillsamt i jämförelse. Man har också jobbat hårt med det visuella uttrycket som bäst kan beskrivas som godisfärgat. Helheten är ruskigt snygg – men inte alltid medryckande.
Även om serien vill mycket när den behandlar ämnen som utanförskap, sexism och feminism, vill den sällan anstränga sig särskilt hårt för att vi ska bry oss på riktigt om våra huvudkaraktärer och att världen är emot dem. De viktiga belysningar som görs känns snarare pliktskyldiga än innerliga. Det Grease: Rise of the Pink Ladies snarare lyckas bäst med är att få tiden att gå. Med gasen i botten når man fram till något som är både svepande och lekfullt. På så vis hedrar den också originalet.
En musikal som är här för att stanna?
Det är svårt att säga hur väl mottagen Grease: Rise of the Pink Ladies kommer att bli – att göra serie på helig film har visat sig vara en otacksam uppgift. Kanske tar den för få risker för att bli kittlande nog för dagens ungdomar. Eftersom serien utspelar sig ännu närmare rockens genomslag och den moderna ungdomens brytpunkt hade det varit kul att få se karaktärerna bli fräcka – på riktigt. Nu ligger stygghetsnivån närmare de trygga Nikelodeon-markerna. Med det sagt har man format något sprudlande som lär gå hem hos de yngre tittarna.
"Grease: Rise of the Pink Ladies" finns nu att streama på SkyShowtime.