Recension: Poker Face (säsong 1)
Underhållande mordfall kluras ut i Knives Out-skaparens serie
Filmtopps recensent roas av en genre han vanligtvis inte uppskattar när han tar sig an Rian Johnsons humorfyllda kriminalserie "Poker Face", med Natasha Lyonne i huvudrollen. Serien är perfekt underhållande för den som inte kräver grådassig misär av sina deckare.
Det tog sin lilla tid, men nästan nio månader efter den amerikanska premiären har Poker Face äntligen hittat till den svenska marknaden. På andra sidan Atlanten har kriminalkomedin i "veckans fall"-stuk mestadels hyllats och det är lätt att förstå varför. Serien med Natasha Lyonne i huvudrollen som en mänsklig lögndetektor är lättsmält på ett sätt gör den underhållande för i princip vem som helst.
Poker Face må sakna det där lilla extra som gör att man bär serien med sig efter att man lämnat tv-soffan, men i övrigt finns det ytterst lite att klaga på – det här är strålande underhållning för många olika smakpaletter.
Poker Face är en perfekt serie att se – när som helst
Natasha Lyonne spelar rollen som Charlie Cale, en kringdrivare som tar dagen som den kommer (med ett och annat som flämtar henne i nacken) och har en närmast övernaturlig talang för att veta när någon ljuger. Det visar sig vara en väldigt behändig egenskap med tanke på att mystiska dödsfall gång på gång sker i hennes närhet. Över tio avsnitt får vi följa Charlie när hon med sitt goda hjärta och sin mañana-attityd försöker sätta dit diverse förövare.
Serien kan placeras i genren för så kallade "inverterade deckare", det vill säga deckare som inte handlar om att lista ut vem mördaren är, utan snarare hur mördaren ska avslöjas. Hela Poker Face är mer eller mindre ett homage till den typen av serier som blev populära med Columbo (1971–1987), vilket märks tydligt på såväl berättandet som retroestetiken. Blinkningarna till diverse populärkulturella filmer och serier är dessutom många och Rian Johnsons berättarglädje lyser verkligen igenom i seriens ton.
Att Poker Face upplevs som så härlig och behaglig, trots att det är ständiga mord som ska kluras ut, kan tillskrivas Johnsons lekfulla och alltid karaktärsförankrade berättande, som med hjälp av Lyonnes oefterhärmliga klacksparksattityd skapar en perfekt inbjudande serie. Lyonne är inte nödvändigtvis en lysande skådespelare, men hon är aldrig dålig och hon är alltid ett original, och hon passar in minst lika bra i Rian Johnsons skapelse som hennes egenskapade Russian Doll.
Saknar kanske det där lilla extra
Det enda jag egentligen skulle vilja kritisera Poker Face för – och som gör att den inte landar på en stabil fyra i betyg – är att det saknas det där lilla extra som får en att haja till och verkligen räta på sig i soffan. Innehållet gör att man kanske sitter lite väl bekvämt framför tv:n och någon riktigt ordentlig nerv uppstår aldrig på allvar. För min del kan jag tycka att det är en uppfriskande aspekt inom en kriminalgenre som så ofta vältrar sig perverst i misär och chockfaktor som inte går att skrubba från näthinnan. Samtidigt kan jag i allra högsta grad förstå att många tittare kommer att känna en avsaknad av något, och i ärlighetens namn saknas det ögonblick som jag kommer att bära med mig.
Med rätt förväntningar vill jag dock fortfarande hävda att det här är en serie för alla. Så länge du inte hoppas på att få se en humorbefriad och färglös kriminalare, där du kan få gissa vem mördaren är, så kommer Poker Face att vara njutbar. Så bra är den.
Förtjänar den rent av en fyra i betyg egentligen? Kanske. Men det känns också som en typisk tre-plus-serie, bara att den gör allt det där lättsmälta och behagliga så mycket bättre än många andra produktioner som försöker sig på samma sak.
"Poker Face" har premiär på SkyShowtime den 15 september.