Recension: Fatal Attraction (säsong 1)
Plågsamt utdragen version av 80-talsklassikern
Sexfaldigt Oscarsnominerade "Fatal Attraction" har blivit TV-serie. Filmtopps Eric Diedrichs tycker att resultatet är ett utdraget misslyckande.
Att göra TV-serier av filmklassiker tycks vara SkyShowtimes nya melodi. Efter det lyckade resultatet med The Offer – om skapandet av Gudfadern – fick vi nyligen ta del av en prequelserie om tjejgänget i Grease (1978) och nu kommer en "moderniserad" version av otrohetsthrillern Farlig förbindelse (1987). Om det stämmer att vissa filmstudios använder en AI för att beräkna sannolikheten på intäkter så är väl den här typen av projekt exakt vad man kan förvänta sig. Om det inte stämmer, så är det ännu ett bevis på den otroliga fantasilöshet som människorna som styr Hollywood besitter.
För att klargöra, jag gillar Farlig förbindelse men den är långt ifrån helig. Det är alltså inget tal om helgerån (åtminstone inte ur mitt perspektiv) vi pratar om. Efter att ha sett serien har jag bara svårt att se poängen. Vem vill se en närmare åtta timmar lång version när man kan se en som är en fjärdedel så kort och åtminstone fyra gånger så bra film med exponentiellt mycket bättre skådespel?
Som plockat ur 40-talets psykologiböcker
Fatal Attraction – TV-serien alltså – har inte mycket att komma med. En ambition har varit att ge en mer nyanserad bild av karaktären Alex Forrest, som i filmen spelades av Glenn Close i en Oscarsnominerad prestation. Detta är i sig inte så dumt. I filmen gör hennes karaktär en labil u-sväng och blir bindgalen i ett slut som inte kan beskrivas som annat än ett misslyckande. Fram tills dess finns det inte särskilt mycket som talar för att Forrest skulle vara en våldsam dårfink, hon är mer i ett slags borderlinespektra. All den karaktärsutveckling och den magnifika publikmanipulation som sker med skuldfördelningen mellan henne och Michael Douglas karaktär, Dan Gallagher, är som bortblåst. Här finns det alltså en öppning för att göra något mer nyanserat, vilket också ska ha varit serieskaparen Alexandra Cunninghams utgångsläge. Men icke, här måste jag säga att Cunningham har misslyckats, resultatet är ärligt talat värre än i originalet. Skildringen av Alex psykologiska problem känns som nåt plockat från 40-talets psykologiböcker.
Muckar från kåken efter 15 år
Lizzy Caplan har tagit över Glenn Close stafettpinne och gör ett helt okej jobb. Joshua Jackson, som här spelar Dan Gallagher, är knappt godkänd. Kemin dem emellan, som är så avgörande i den här typen av historier, är nästintill obefintlig. För att rättfärdiga den plågsamt utdragna speltiden har man också valt att slänga om historien så att deras relation berättas i en tillbakablick. När serien inleds har nämligen Dan muckat från kåken 15 år efter att ha dömts för mordet på Alex – ett mord som han menar att han inte har begått. På så vis kan man ju också väva in trådar om hur dottern i familjen har vuxit upp med en pappa frånvarande, om det nu är någon som sätter igång Fatal Attraction av den anledningen. Slutsekvensen är den sista spiken i kistan. En total katastrof som, tyvärr, bäddar för en uppföljare.
"Fatal Attraction" har premiär den 22 maj på SkyShowtime.