Sons of Denmark (2019)

Allt börjar med en bombattack utförd av islamistiska terrorister på en tunnelbanestation i Köpenhamn. Ett år senare har ett invandringsfientligt parti, lett av Martin Nordahl (Rasmus Bjerg), blivit Danmarks mest populära och ser ut att vinna det stundande valet. 19-åriga Zakaria (Mohammed Ismail Mohammed), en av partiets måltavlor, känner sig manad att agera. Han blir involverad i en grupp som planerar att lönnmörda partiledaren.

Det är den ursprungliga premissen i "Sons of Denmark" i alla fall. Men halvvägs in ändrar den riktning på ett genuint överraskande sätt som inte bör avslöjas här. Vad jag kan säga är att extremism från båda politiska sidor utforskas, och filmens titel refererar till ett sällskap vid namn "Danmarks söner" som, med tanke på den retorik som Nordahls parti för, anser sig kunna attackera och skada invandrare hur de vill.

Det blir en form av överblick av radikalisering som fenomen, och det mynnar aldrig ut i något gott. Tvärtom är det väldigt mycket misär i filmen, och Salim fegar inte ur med någon falsk känsla av hopp här. Det är helt enkelt en för jävlig situation, en orättvis värld. Men det innebär inte att Sons of Denmark är ett svartvitt porträtt av verkligheten. Vi får också ta del av den mänskliga sidan hos personer som på grund av desperation valt att ta irrationella beslut. Zakarias relation till sin mor och bror blir mer och mer hjärtskärande ju längre filmer pågår.

Skådespelarna är för det mesta helt otroliga. Mohammed Ismail Mohammed blandar oskuldsfullhet med ett skräckfyllt hat som verkligen känns i hela kroppen. Rasmus Bjerg är otäck på ett helt annat sätt. Hans självbelåtna uppsyn medan han talar om att skicka ut alla invandrare ur landet påminner en del om andra prominenta ledare i västvärlden. Bäst är dock Zaki Youssef som spelar Ali, en medlem i gruppen vars roll initialt är att göra Zakaria redo för uppdraget. Det går att ana något tvetydigt hos honom, och med tiden förstår vi varför. Det här är en väldigt imponerande och tänkvärd debut.