Khorshid (2020)

“Filmen tillägnas världens 152 miljoner barnarbetare och alla som kämpar för deras rättigheter.”

Genom att dedicera filmen till världens barnarbetare och personerna som står upp för dem, slår Majid Majidi ett kraftigt slag för barns mänskliga rättigheter och allas lika värde. Budskapet är inte alltid solklart under filmens gång, men när eftertexterna väl börjar rulla har Majidi lyckats förmedla en känsla som är värdig ämnet han behandlar i Khorshid.

Fyra gatubarn, 12-årige Ali (Roohollah Zamani) och hans tre vänner, sliter hårt för att försörja det som finns kvar av deras familjer. En dag presenteras Ali med en möjlighet som låter för bra för att vara sann – han får i uppdrag att gräva fram en dold skatt. För att kunna komma åt platsen där de ska gräva efter skatten måste Ali och hans tre vänner börja i en skola för gatubarn.

Filmen tar oss med in i en värld där barnen måste slå sig fram för att hålla sig på fötter i livet, men där minsta lilla snedsteg kan få ödesdigra konsekvenser för både dem själva och personer i deras närhet. Det är en resa som i grunden är djupt tragiskt, men där hoppet och människans godhet ändå skymtar i periferin.

“Khorshid” är inte en lika filmiskt imponerande skapelse som Asghar Farhadis Oscarsvinnande Nader och Simin – En separation (2011) och The Salesman (2016), men den besitter en minst lika rik själ. En innehållsmässig jämförelse med Farhadis två succéfilmer är inte helt och hållet rättvis, men kan trots allt vara relevant för den som vanligtvis fördriver sin tid med actionspäckade Hollywoodfilmer eller svenska kriminaldraman.

Har du, likt mig, blivit förstörd av västvärldens överstimulerande franchisefilmer kan tröskeln till att sätta sig in i Khorshid kännas hög – men har du orken att försöka lär du inte ångra dig.

RECENSION: The Salesman (2016)

Välutvecklade karaktärer, gestaltade till perfektion.

En av filmens främsta styrkor är de unga barnens skådespelarinsatser. Zamani står för en imponerande prestation i huvudrollen som Ali. Hans komplexa karaktär ramar in en människa som måste vara vuxen och barn på samma gång – som är både utsatt och samtidigt en översittare – och som ständigt måste manipulera sig fram i bristen på någon genuin trygghet i livet.

Att axla en roll som besitter den typen av motsättningar är allt annat än enkelt, men att jag som tittare lyckas sympatisera med Ali även i stunder när han beter sig odrägligt är bevis nog på att Zamani klarar av det med bravur.

Flera av de andra barnen, som Abolfazl (Abofazl Shirzad) och hans syster Zahra (Shamila Shirzad) står också för strålande insatser. Mitt enda klagomål är egentligen att de inte gavs ett större utrymme i filmen.

Även Javad Ezati, i rollen som vicerektor Rafie, gör en glänser i filmen. Ezatis kemi med barnskådespelarna är utmärkt och hans karaktär känns både trovärdig och empatisk.

Trevande start och lösa trådar – men ändå effektfull. 

“Khorshid” hade antagligen mått bra av att ge sin publik viss information tidigare i filmen – inte för att det är svårt att förstå handlingen, men för att det tog relativt lång tid innan jag hittade någon anledning att investera mina känslor i den. Jag kopplade exempelvis inte att skolan som Ali och hans tre vänner börjar i var en skola för gatubarn förrän det sades rakt ut, halvvägs in i filmen. 

Det var en bit information som gjorde att jag sympatiserade med skolans personal på en helt ny nivå, och jag brydde mig plötsligt om själva skolans öde i en mycket högre utsträckning. Hade jag vetat om det tidigare hade jag känt mig mer investerad i handlingen i ett mycket tidigare skede.

I slutändan lämnar filmen mig djupt berörd och med ett bestående intryck – och det är trots allt det allra viktigaste – men jag kan inte låta bli att tycka att viss potential lämnades ouppfylld. Huvudkaraktärerna gör avtryck var och en för sig, men relationerna mellan dem lämnas alldeles för outforskade. 

Det är i de flyktiga scenerna där vi får göra en djupdykning i karaktärernas relationer till varandra som filmens verkliga magi uppstår, men tyvärr leder det alltför sällan någonstans konkret. 

Samtidigt är det kanske okej att det enbart skrapas på ytan till relationerna och att en del trådar lämnas hängande – det kanske trots allt är det som bäst speglar den verklighet som de arbetande gatubarnen tvingas leva.

VIDARE LÄSNING:
Bästa filmerna 2021